100
arbetat med Hortum, jag hade länge sedan satt upp näsan. jag tror min owän ej skall näka mig, at jag warit flitigare än någor af mine camerader. hwad har jag därföre. jo jag har blifwit benådad med archiaters character, man måste därföre mista 360 dlr årligen,[1] som andra få niuta. jag har sökt innocent at upmuntra ungdomen, och det har lyckats; men det har jag måst betala så dyrt, at ingen ting i min lefnad kostat på mig mera; jag undrar sielf at det ej brutit mig nacken. Hade jag ej familie, hade jag länge sedan resolverat mig at emottaga engelska tillbudet, ehuru litet jag älskar den nationen. men Oxford står mig än i dag öppet.[2] patria ubicumque bene, sed natale dulce.[3]
Nu gifwa mina disciplar uht mitt;[4] jag tror jag resolverar mig at tola det. transeat cum ceteris, at äfterwärden må se hwad jag uthärdat.
Detta bref, som anträffats bland oordnade Linneanska papper i Linnean Societys bibliotek, blef hvarken afslutadt eller afsändt, såsom framgår däraf, att i nästföljande bref samma akademiska förhållanden omtalas och kritiseras, om än mindre utförligt. Otvifvelaktigt är det skrifvet i slutet af Oktober eller början af November 1749.
- ↑
- ↑
- ↑
- ↑
Gifve Gud till det bättre.
Mårten Triewald, en af Vetenskaps-akademiens stiftare; se bref. 345 not. 1.
Det sista af dessa påbud, hvilket ej direkt eller uteslutande gälde universitetslärare, hade utfärdats af Kgl. Cancellie-Collegium (se bref. 667 not. 5), men alla de andra härledde sig från den på 1740-talet existerande Kgl. Uppfostrings-Commissionen, hvilken genom stränga och minutiösa stadganden trodde sig kunna tvinga såväl professorer som studenter till ökad flit och ordentlighet- hvarigenom äfven kortare studietid skulle vinnas. Dessa stadganden voro emellertid i själfva verket icke nya, utan t. o. m. mycket gamla, men, fastän upprepade gånger förnyade, hade de blifvit alltmer åsidosatta och till sist alldeles bortglömda. Nu blefvo de åter upplifvade och delvis skärpta.
Sålunda finner man i Carl XI:s bref till kanslern den 28 Febr. 1694 ett eftertryckligt förbud för en professor att »resa ifrån Academien och sina Embetes beställningar med mindre han gifwit Cantzleren och Procantzleren tillkänna och Cantzlerens tillåtelse erhållit.» Detta negligerade stadgande erhöll nu åter gällande kraft. Den, som häraf företrädesvis eller så godt som uteslutande drabbades, var Linné, hvarom hans bland kanslers-handlingarne i Riksarkivet bevarade ansökningar bära vittne. Dylikt tillstånd måste han äfven utverka sig hvarje gång han på befallning af konungen eller drottningen skulle infinna sig på Ulriksdal eller Drottningholm för att ordna och bestämma deras naturalie-samlingar.
Likaledes voro de stadganden, som påbjödo föreläsningars ordentliga hållande, inga nyheter; sådana hade i långliga tider funnits, men lika länge blifvit
