Sida:Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné (1910).djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
101


    öfverträdda. Upprepade gånger gjordes, såsom särskildt Consistorii-protokollen under 1600-talet visa, kraftiga försök att förmå professorerna att härutinnan fullgöra sin skyldighet, men — som det vill synas — med kortvarig framgång. Det hjälpte hvarken, att rektor ålades tillse, att professorerna måtte »in puncto wara tillstädes wid lectionen», eller att »cursorerne skulle observera om lection försummas». Lika litet hjälpte den plikt, som redan då tidtals af försumlige erlades; påbud härom upprepades sedan gång efter annan, men — som det vill synas — fortfarande med ringa påföljd. Sådana plikter blefvo nu åter lagstadgade, men, af allt att döma, blefvo de näppeligen någonsin utkräfda. Hvad Linné beträffar, voro alla dylika hotelser om straff fullständigt obehöfliga, ty under hela sin professorstid meddelade han under offentliga föreläsningar, collegia privata och privatissima, demonstrationer i trädgården och på museum samt botaniska exkursioner (de berömda »herbationes Upsalienses») undervisning i en utsträckning, som är rent af häpnadsväckande.

    Ett annat påbud, som Linné uppenbarligen ansåg vara ett nytt och onödigt påhitt, var afgifvande af månadtliga föreläsnings-diarier. I själfva verket funnos sådana påbjudna redan i förra hälften af 1600-talet. Om detta under årens lopp helt och hållet bortglömts, skulle varit förklarligt, såvida ej påminnelser därom flera gånger blifvit gjorda, t. o. m. så sent som i kanslersbref den 27 Oktober 1720 och 16 Juli 1726; i de månadtliga diarierna skulle professorerna uppgifva, »huru mycket man läsit och förklarat eller huru långt man hwarie termin hindt». De af Linné regelbundet afgifna diarierna finnas i Riksarkivet och lemna ej ovigtiga upplysningar om hans föreläsningsverksamhet och hans lärjungar.

    De ordinarie universitetsferierna voro enligt 1653 års constitutioner trenne, nimligen a) natales Christi (julferier) från Thomæ dag till Trettondag jul (festum Epiphaniæ), b) paschales (påskferier) från palmsöndagen under 14 dagar, och c) caniculares (sommarferier) under 30 dagar. Någon ändring härutinnan skedde ej officielt, men professorer och studenter hjälptes åt att egenmäktigt förlänga dem, hvilket framgår däraf, att kanslern den 11 Februari 1738 i Consistorium framhöll, att »ferierne ej måge förlängas, utan att lectionerne derefter straxt skola anställas; och om ungdomen sig ei infinner, hölt Hans Excellence wärdeligast, at et programma anslås, hwarutinnan förkunnas, det lectionerne utan uppehåll skola fortsättas på de anbefalte tider, men skulle ungdomen ändå efter itereradt anslag ei inställa sig, utan lemna auditoria vacua, så äro likwäl Professores då ursächtade.» Härtill beslöt Consistorium: »Detta skall så skie» — men detta skedde uppenbarligen icke. — Vid jämförelse mellan detta gamla lagstadgande och Kgl. resolutionen af den 29 Augusti 1749, som här af Linné relaterats (dock med utlemnande af 14 dagars ferier vid påsk och pingst), finner man, att i själfva verket ferierna blifvit ej oväsentligt förlängda; däremot blefvo de själftagna ledigheterna förbjudna.

    Påbudet om kontroll öfver åhörarnes ordentliga bevistande af föreläsningarna var likaledes ett gammalt nytt; redan i Carl XI:s bref den 19 December 1695 påbjudes, att hvarje nyår skulle insändas »förteckning på the Studenter, som uti huart Facultet mäst signalera sig genom idkesam studering och et dygdigt comportement.» Det nya, något modifierade stadgandet vållade Linné föga besvär. Hans åhörares antal var nämligen ej sällan så stort, att hela