Sida:Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné (1910).djvu/287

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
275

275 Habui literas nuper, quibus intellexi D. Mylium Londini nuper rebus humanis exemtum, postquam aliquoties, consumtis Londini pecuniis, novas efflagitavit ab Hallero frustra, pro se et exsiccatore et pictore. consumsisse fertur multas pecunias in chara urbe, ubi ultra annum commorabatur 3 ; dicunt angli Kalmium longe aptiorem itineri fuisse, quam hic. Non necesse est, ut semina annua terrae prregnanti et caldnrio committantur, sed tantum indica. Incipimus die Lun» semina annua teme committere et hortulanus pro Te deponet ea, qute altero die ad Te deferantur. ut poteris eadem die mercurii serere, et die veneris alteram partem obtinebis. Laetamur omnes quod D. Schönström convalescat. Quando redibit D. Rosen, quem Alumni nostri serio desiderant? Vale Amice colendissime et vive Tui similis. Dabam Upsalise 1754 d. ;{ Maji. Utanskrift och sigill som på bref. 818.

Efter hemkomsten hade Linné nästan oupphörligt, ehuru utan ringaste 

resultat, grubblat öfver orsaken till den helt främmande min, hvarmed riksrådet von Höpken mottagit honom. Som denne då var prieses i Vetenskapsakademien, hade Bäck trott sig tinna förklaringen däri, att Linné försummat öfversända en till Handlingarne utlofvad afhandling, men Linné ansåg det omöjligt, att en så ädelsinnad man skulle för en sådan obetydlighet göra det mångiriga, innerliga vänskapsförhållandet om intet, isynnerhet som han säkerligen visste, att i Upsala ej fanns någon, som kunde åt Linné rita en behöflig plansch. Tvifvelsutan hade en ovän sätt ogräs bland säden; framtiden skulle nog härom lemna upplysning. >Till mitt försvar», förklarade Linné, »har jag ej annat att åberopa än renheten af mina känslor för denne herre, som jag framför alla andra vördar — gifve Gud, icke afgudar».

  • Afhandlingen Markattan Diana, framstäld af C. LlMWAIUB finnes

intagen i Vet. Akad:s Handl. 1754 s. 210—17 med tillhörande afbildning.

Sporrad af Linnés föredöme, insamlade Haller med mycken möda en 

ej obetydlig penningsumma för att kunna utsända den tyske naturforskaren C. Mylius till undersökningar i Amerika. Företaget misslyckades dock helt och hållet. Mylius kom nämligen ej längre än till England, där han länge uppehöll sig, förstörde hela reskassan samt slutligen alled i mycket betryckta omständigheter. Se f. ö. bref. 861 och 8G8.