Utanskrift:
Præses af Kongl. Wettenskaps academien Edel och Högtförfarne Hr Doctor Abr. Bæck Stockholm.
Sigill IV. rödt lack.
Felskrifning i st. f. Wetenskaps-academien, hvars. præses Bäck var under 1746 års tredje kvartal.
Herba Britannica var äldre botanisters namn på Rumex aquaticus L. Fl. su. ed. II p. 117 (R. Hydrolapathum Huds.). I Materia medica uppgifver Linné dess rot vara »eximia» och i Fl. su. säges den lofprisas såsom enda osvikliga medlet mot rötartade sårnader både in- och utvärtes.
J. G. Wallerius föreslog 1746 inrättande af ett laboratorium chemicum vid Upsala universitet, där de obetydliga kemiska experiment, som dittills någon enstaka gång förekommit, anställts på akademi-apoteket. Medicinska fakulteten yttrade sig afstyrkande, emedan »Academie staten tohl ej så många utgifter på extra stat: Metallurgien, kort och ej dyrbara processer, bör betalas af colleganter; Laboratorium magnum hörer till oeconomiam regni, ej hit; hwad publicum där till kan gifwa, bör af laboratore med tiden betalas; curieuxe observationes chemicæ böra anställas uti Laboratorio chemico holmiensi; det, som rörer Manufacturs contoiret, hörer ej hit; Pharmaceutiea chemia. woro godt, at litet hus där till, ej dyrt, betalas af colleganter» (Med. fak:s protokoll d. 30 April 1746. skrifwet af Linné). Consistorium förklarade, att »aldeles ingen tilgång finnes», men att så framt genom god hushållning ærarium framdeles kan komma i bättre stånd, will Consistorium Academicum tilse, at någon utwäg til thenna nyttiga inrättning framdeles må kunna finnas» (Cons. ac. protokoll d. 22⁄6 1747).
Denna omtalas i Linnés Wästgöta-resa s. 243 sålunda: »Hälsobrunnen låg midt uti en Korsgata, in i Staden, och besöktes nu af många Stadsens inwånare; han war djupt grafwen och murad, aldeles som en allmän brunn, utan något synnerligit aflopp, ty watnet måste djupt ifrån updragas. Watnet war klart, stötte något på gult, utan mineral smak eller lukt: det gulaktiga watnet hade förorsakats af något litet jord-salt eller jern-victriol, som brutits af dy eller lerwatten; det hade altså föga någon styrkande mineralisk kraft, såsom andra surbrunnars watten, och hwad det gjorde, kom af det mykna och kalla watnet, som skölade och kylde Bloden».
På hemvägen från Västgöta-resan besökte Linné Loka källa för att undersöka densamma, emedan, »jag wet ingen, som intil denna dag känt detta watnet, och jag har sjelf aldrig förståt det samma, ehuru jag ofta druckit det, som warit fördt härifrån uti bouteiller». I stället för att »alle wåre Swenske Surbrunnar... äga jernwatten, med bläcksmak, blåflygtig hinna och gul Ockra samt alla agera på enahanda sätt, med det de corroborera af sin martialiska kraft och differera endast til starkleken», så är »Loka källa af hel annan art, och äger hwarken Smak, Lukt, Hinna eller Ockra; har altså hel annan kraft, ty den corroborerar icke. diluerar mera och relaxerar mera, giör altså god
