Sida:Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné (1910).djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

82

sist fick jag andra dödsslaget, då Cancellie collegium resolverat at ingen må låta ut något exemplar at tryckas utom lands; denna förordning rörer allenast mig, ty jag wet ingen annor, som där i tager dehl.[1]

jag ärhindrade mig straxt Baron Hollbergs profetie om wåre swänske wettenskaper, som begynna med sådan ifwer at florera...

Utanskrift:

 Assessoren
HögEdle och Höglärde
Hr Doctor Bæck
 Stockholm.

Sigill IV, rödt lack.

    Bäck blef 1749 utnämnd till Kungl. Lifmedicus. Det vill synas, som om han — såsom den tiden ej var ovanligt — »accorderat» med platsens förre innehafvare (Carl Anstrin), d. v. s. öfverenskommit med honom om en ganska betydlig summa, för att han skulle taga afsked. Förslaget, att Bäck skulle söka tillhandla sig Roséns plats såsom de kungligas arkiater, var säkerligen icke allvarligt menadt.

    Gottfrid Dubois, se bref. 21 not. 2; respondens för disputationen De Tænia.

    Parus pendulinus L.

    Johan Fredrik Grononius, se bref. 288 not. 5. Hvad som menas med hans »afsättning», är ej fullt klart; han valdes nämligen i Leyden för åren 1729, 1730 och 1742 till medlem af de fyratios råd samt för 1725, 1727 och 1747 till »schepen» (ungefär motsvarande rådman), men att han ej omvaldes följande år, kan näppeligen betraktas som en afsättning. Tio år därefter (1757) valdes han till borgmästare.

  1. ​ Kungl. Cancellie-Collegiet utfärdade den 6 September 1748 en kungörelse, hvari det bland annat heter: »Althenstund man kommit i erfarenhet, thet en och annan tagit sig före, at på främmande orter endels uplägga, endels omtrycka sådana Manuscripter och Böcker, som förut blifwit här i landet antingen utarbetade eller uplagde, och thesse sedan til försäljande hit införa, Boktryckerierna i Riket til ej ringa förfång och afsaknad», så förbjudes »eho han wara må, wid Ett tusende Daler Silfwermynts wite och alla exemplarens confiscation», att härtill framdeles göra sig skyldig. Linné ansåg detta vara uteslutande riktadt mot sig och sin verksamhet, »emedan ingen annor gaf ut något utomlands, och således blefwo händren och lusten på honom bundne. Häraf hade Linnæus ärnat att förswära det han aldrig mer skulle utgifwa någon tractat. om icke några disputationer.» Denna sin plan öfvergaf han dock snart; antagligen fann han ock, att den nya förordningen ej kunde vara afsedd att drabba endast eller förnämligast honom, ty den var undertecknad af C. G. Tessin, Cl. Ekeblad och andra hans förnämsta gynnare och beundrare.