— 11 —
lemna vi derhän. Stockholm hade nu icke mer än en skådeplats, hvarpå talpjeser gåfvos.
Gustaf Adolf fann för godt att indraga Operan; han ville till och med låta nedriftva sjelfva huset, och osäkert är huru dermed gått, om hans styrelse fått räcka något längre; han beviljade likväl ett årligt anslag till ett operettspektakel, som organiserades af dåvarande Direktören vid spektaklerna. Flere af sujetterna från den indragna Operan blefvo härvid engagerade, och de spelade på dramatiska theatern. Detta fortfor till efter regeringsförändringen, då operahuset, som en tid tjenat till sjukhus och kasern, återfick sin första bestämmelse, och Operan återställdes, så vidt som var möjligt med inskränkta tillgångar. Snart blefvo äfven båda theatrarne förenade, så att de fingo en gemensam ekonomi; men aflöningarne fortforo på samma sätt som förut, det vill säga att behållningen af alla inkomster fördeltes i ett visst antal lotter. Lönerna berodde således på den inkomst spektaklerna lemnade. Kapellet jemte Baletten och Chören hade likväl bestämda löner, som utgingo ur den allmänna omkostnadsfonden. Operor, och i allmänhet pjeser med stort
