— 23 —
FJERDE BREFVET.
Det är en heder för hufvudstadens publik, att de försök, som från theatern under de sedanre åren blifvit gjorde, att locka åskådare genom rysligheter och skräckscener, hafva misslyckats. Stamfrun med hela sin gamla reputation, har icke vunnit bifall, oaktadt de spelandes förtjenster, och på samma sätt har det varit med flere stycken af samma skola. Må man icke säga, att dessa stycken på sin tid haft ett stort tillopp i Tyskland; det torde vara svårt att inse, hvarföre hvar och en öfvergående galenskap, som haft sin lysande period i ett annat land, skulle äfven hafva det hos oss, och att den här skulle införas, just då man i moderlandet började småskämmas deröfver. Eller skulle det vara med de tyska snille-alstren likasom med de franska mod-artiklarne, att då de blifvit för gamla på hemorten, skickar man dem till norden.
Hvad moraliteten angår, har den varit sådan, att inga föräldrar, som haft begrepp om vådan af theatraliska framställningar der sinligheten ligger till grund för handlingen, vågat låta sina döttrar se ett stycke då det första gången blifvit uppfördt.
