— 39 —
mit, erhållit en: omfattning, som lemnat litteratur, konst och många menniskors välfärd åt Direktionens godtycke, utan annan kontroll, än några biljetterade tidningsrecensenters sällan på kännedom af scenen grnndade omdöme, och revisorer, hvilkas granskning icke kan sträcka sig utom siffran.
Theaterns ställning är emellertid beklaglig, icke blott för det allmänna, utan isynnerhet för den mängd af personer, som derifrån hafva sin bergning, och som sällan vid det ena årets slut kunna veta om det näringsfång de valt skall räcka längre än till följande Juli månads början. I en sådan belägenhet måste all håg för konsten slockna, och det är ett underverk att en ny talang uppträder. De sköna konsterna äro bildningens blomma, och likasom alla blommor behöfva de vård för att trifvas; de fordra sorgfällig vård för att utvecklas till den skönhet de genom odling kunna hinna. Konstnären i Sverige kan icke göra sig stora förhoppningar, hvarken om ryktbarhet eller bergning, ehvad talanger naturen också gifvit honom, ehuru stora hans bemödanden också varit, och den gamla fördomen emot skådespelarens konst röjer sig ännu alltför ofta, äfven hos dem som anse sig mest fördomsfria. Hvad Sveriges egen dramatiska litteratur angår, har den blifvit så godt som bannlyst från den theater hvilken ännu skryter af att vara invigd åt fäderneslandets
