— 3 —
theatern, hade man likväl inga egna författare att framställa såsom mönster, derföre valdes Shakespeare och Calderon, och snart var en liten ästetisk revolution färdig. Att de unga litteratörerne i Sverige, skulle skrika efter Tyskarne var naturligt, och sådane skreko värst, som, utan lexikon, icke kunde förstå en fransk dram, och alldeles icke korrekt kunde läsa en sida af Shakespeare; men Fransmännen sjelfva, förvånades af de nya principer som de hörde, och under det jäsningstillstånd som spridt sig öfver hela Europa; var det icke underligt; att man antog hvad som minst var besväradt af reglor. Man började nu att indela vitterheten i den klassiska och romantiska, men ehuru det gerna medgifves, att de gamla antagna reglorna alldeles icke mer voro lämplige för tiden, kan det icke nekas att de redan voro brutne innan hela detta skrik uppkom. Voltaire sjelf erkände att en förändring var nyttig, och han tog sig friheter, som ingen klassisk dramaturg före honom vågat; sedermera hade de goda Tyska författarne redan med framgång infört hvad man kallar den romantiska poesien, innan den nya skolan antagit sitt namn, och af alla denna skolas koryféer har ingen enda frambragt sådane stycken som Schiller.
