Sida:Brons gåta 1922.djvu/2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


oss. Det var hans revolver, skall ni veta.

— Blev det klart bevisat?

— Ja då. Det var den ena av ett par revolvrar han hade.

— Den ena? Var finns den andra?

— Ja, han har en massa eldvapen av olika slag. Vi togo aldrig särskilt märke på just den där revolvern — men fodralet var för två. De ligga alla där uppe i huset, om ni vill se på dem,

— Ja, längre fram, kanske. Nu tror jag vi gå dit ned tillsammans och se på skådeplatsen för dramat.

Samtalet hade ägt rum i konstapelns lilla stuga. En tio minuters promenad över en vindomsusad hed, skimrande i guld och bronstoner med sina vissnande ormbunkar, förde oss ned till en sidogrind, som ledde in på Thor Place. Från en gångstig, som förde genom fasadinhägnaden, sågo vi det halvt i Tudor-, halvt i Georgsstil uppförda huset på toppen av en kulle. Bredvid oss låg ett långsträckt, vassuppfyllt vattendrag, över vilket stora landsvägen ledde på en stenbro. Vår vägvisare stannade vid ändan av bron och pekade på marken.

Vår vägvisare stannade vid ändan av bron och pekade på marken.

— Här låg mrs Gibsons lik. Jag utmärkte stället med en sten.

— Ni var ju här, innan liket flyttades?

— Ja, jag blev genast efterskickad.

— Av vem?

— Av mr Gibson själv. Genast det slagits alarm och han kommit nedrusande från huset, gav han order att ingenting fick röras förrän polisen varit där.

— Förståndigt! Jag läste i tidningen, att skottet måste ha avfyrats på mycket nära håll.

— Ja, mycket nära.

— Intill högra tinningen?

— Alldeles bakom den.

— Hur låg kroppen?

— På rygg. Intet spår av brottning. Inga märken. Intet vapen. Miss Dunbars biljett höll hon kramad i vänstra handen.

— Kramad, säger ni?

— Ja, vi kunde knappast få upp fingrarna.

— Det är betydelsefullt. Det utesluter möjligheten, att någon skulle placerat biljetten där efter hennes död för att åstadkomma ett falskt spår. Biljetten var ju helt kort: ”Jag kommer till Thor-bron; klockan nio. — G. Dunbar”. Var det inte så?

— Jo.

— Medgav miss Dunbar, att hon skrivit den?

— Ja.

— Hur förklarar hon det?

— Hennes försvar uppsköts till assisdomstolen. Hon ville ingenting säga.

— Förutsatt att biljetten var äkta, måste den ha blivit mottagen något tidigare — låt oss säga en eller två timmar förut. Varför höll hon den då kvar i sin hand? Varför bar hon den så omsorgsfullt?

Han satte sig på brons stenräcke, och jag kunde se hans livliga grå ögon kasta spanande blickar i alla riktningar, Plötsligt rusade han upp och sprang tvärs över bron till motsatta balustraden, ryckte upp förstoringsglaset ur fickan och började undersöka räckverket.

— Det var konstigt, sade han.

— Ja, vi sågo det där märket på kanten. Jag förmodar det är någon förbigående som har gjort det.

Stenverket var grått, men på detta enda ställe fanns en vit fläck, icke större än ett sexpencemynt. När man noga granskade det, kunde man se, att det framkallats av ett duktigt slag.

Han slog flera gånger med sin käpp mot stenkanten.

— Det behövdes ganska mycken kraft för att göra det, sade Holmes tankfullt. Han slog flera gånger med sin käpp mot stenkanten, utan att det efterlämnade något märke. — Ja, det var en hård stöt. Och på ett underligt ställe med. Det kom inte uppifrån, utan underifrån, ty som ni ser, är det på den undre kanten.

— Men det är minst femton fot ifrån stället, där liket låg.

— Ja, det är femton fot från liket. Det kanske ingenting har med saken att göra, men det är värt att lägga märke till. Jag tror inte vi ha något mer att inhämta här. Inga fotspår, säger ni?

— Marken var hård som järn. Det syntes inga spår alls.

— Då kunna vi gå. Vi gå först upp till huset och titta på de där vapnen. Sedan fara vi till Winchester, ty jag skulle vilja råka miss Dunbar, innan vi fortsätta.


Mr Gibson hade ej återvänt ifrån staden, men vi sågo i huset den nervöse mr Bates, som med dyster vällust för oss demonstrerade den skräckinjagande samling eldvapen av olika slag och storlekar, som hans husbonde samlat under sitt äventyrliga liv.

— Mr Gibson har sina fiender, som man kan vänta sig, när man känner till hans personlighet, yttrade han. Han sover med en laddad revolver bredvid sig. Jag är säker på att den stackars frun ofta varit skräckslagen.

— Har ni någonsin sett honom begå något övervåld mot henne?

— Nej, det kan jag inte påstå. Men jag har hört ord, som voro nästan lika svåra, även i tjänarnas närvaro.

— Vår miljonär tycks inte precis vara ett klart skinande ljus i sitt privatliv, anmärkte Holmes, när vi voro på väg till stationen. Ja, Watson, vi ha kommit en hel mängd fakta på spåren, och somliga av dem nya, och ändå är jag ett stycke ifrån lösningen. Trots den mycket tydliga ovilja som mr Bates hyser mot sin husbonde, kan jag av hans ord förstå, att han otvivelaktigt befann sig i sitt bibliotek, när budskapet kom. Middagen slutade halv nio, och till dess var allt i sin ordning. Det är sant, att det inte slogs alarm förrän rätt sent på kvällen, men dramat utspelades sannolikt vid den tid, som omnämndes i biljetten. Det finns intet bevis för att mr Gibson var ute efter sin hemkomst från staden. Å andra sidan medger miss Dunbar, efter vad jag kan förstå, att hon avtalat ett möte med mrs Gibson vid bron. Därutöver ville hon ingenting säga. Vi ha åtskilliga mycket viktiga frågor att ställa till denna unga dam, och jag blir inte lugn till sinnes förrän jag fått träffa henne. Jag måste medge, att det skulle se mycket mörkt ut för henne, om det inte vore för en sak.

— Och vad är det, Holmes?

— Att revolvern hittades i hennes garderob.

— Bevara mig väl, Holmes! utbrast jag. Det förefaller mig vara den mest fällande omständigheten av dem allesammans.

— Inte alls, Watson. Redan vid min första ytliga genomläsning slog detta mig som något mycket besynnerligt, och nu är detta mitt enda hopp. Vi måste söka efter sammanhang. Och när detta saknas, måste vi misstänka bedrägeri.

— Jag förstår dig inte.

— Nåväl, Watson, låt oss för ett ögonblick tänka oss dig i denna kvinnas ställe, som med kallt uppsåt tänker göra sig kvitt en rival. Du har gjort upp planen. En biljett har blivit skriven. Offret har kommit. Du har ditt vapen. Förbrytelsen. är utförd, fackmannamässigt och fulländat. Vill du nu säga mig, att du, efter att ha utfört ett så väl överlagt brott, skulle förstöra ditt rykte som brottsling genom att glömma att slänga vapnet i vassen där intill, som för alltid skulle dölja det, utan du skulle prompt bära hem det med all omsorg och placera det i din garderob, den allra första plats, som skulle bli undersökt?

— Ja, men i ögonblickets upphetsning — —

— Nej, nej, Watson, jag går inte in på att detta vore möjligt. När en förbrytelse är kallblodigt planlagd, då äro också medlen att dölja den kallblodigt planlagda.

— Men det är mycket som måste förklaras.

— Ja, vi skola gripa oss an med att förklara det. När väl ens synpunkt blivit förändrad, kan just den omständighet, som förefallit fällande, bli en nyckel till sanningen. Miss Dunbar förnekar till exempel all kännedom om den här revolvern. Enligt vår nya teori talar hon sanning. Alltså lades den i hennes garderob. Vem lade den där? Någon, som ville att misstanken skulle falla på henne. Var ej den personen den verklige brottslingen? Du ser, hur vi på det-