Hoppa till innehållet

Sida:Brons gåta 1922.djvu/3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

ta sätt omedelbart komma in på en mycket fruktbärande bevisföring.


I sällskap med mr Joyce Cummings, den lovande unge advokaten, som fått sig försvaret anförtrott, fingo vi nästa morgon tillåtelse att träffa den unga damen i hennes cell. Efter allt vad jag hört om henne, hade jag väntat mig att få se en vacker kvinna, men jag kan aldrig glömma det intryck miss Dunbar gjorde på mig. Det var ej underligt att till och med den kraftfulle penningfursten i henne funnit en som var starkare än han själv. Man kände tillika, när man betraktade det kraftiga och dock känsliga ansiktet, att även om hon vore i stånd till någon våldsam gärning, ägde hon dock en karaktärens nobless, som alltid skulle göra hennes inflytande till ett gott sådant. Hon var mörklagd, med vacker figur och värdig hållning, men i hennes mörka ögon syntes ett hjälplöst, bönfallande uttryck som hos ett jagat djur, som känner nätet dragas till omkring sin kropp. När hon förstod, att min ryktbare vän möjligen skulle kunna hjälpa henne, färgades hennes bleka kinder av en svag rodnad, och en stråle av hopp började glimma i hennes blick, när hon långsamt vände ögonen mot oss.

— Kanhända mr Gibson berättat er något av det som tilldrog sig mellan oss? frågade hon med låg, upprörd stämma.

— Ja, svarade Holmes, ni behöver ej pina er med att gå in på denna del av historien. Men varför framlades inte hela situationen vid polisdomstolen?

— Jag tyckte det var otroligt, att man skulle fortsätta att rikta denna anklagelse mot mig. Jag trodde, att alltsammans skulle redas ut, om vi väntade.

— Min bästa fröken, yttrade Holmes allvarligt, jag ber er inte hysa några illusioner av den sorten. Mr Cummings kan upplysa er om att vi för närvarande ha allt emot oss, och att vi få lov att göra allt som i vår makt står för att klara oss. Ni måste ge mig all hjälp ni kan för att få sanningen i dagen.

— Jag skall inte dölja någonting.

— Tala då om för oss det verkliga förhållandet mellan er och mr Gibsons hustru.

— Hon hatade mig, mr Holmes. Hon hatade mig med sin tropiska naturs hela styrka. Hon var en kvinna som aldrig gjorda något till hälften, och graden av hennes kärlek till sin man var graden av hennes hat till mig. Det är möjligt, att hon missuppfattade förhållandet mellan oss. Jag vill ej göra henne orätt, men hon älskade så intensivt i fysisk mening, att hon knappast kunde fatta det andliga bandet mellan hennes man och mig eller föreställa sig att det blott var min önskan att inrikta hans inflytande på goda ändamål, som höll mig kvar under hans tak.

— Nu, miss Dunbar, sade Holmes, ber jag er noggrant tala om allt som tilldrog sig den där kvällen.

— Jag fick en biljett från mrs Gibson samma förmiddag. Den låg på bordet i skolrummet, och hon bönföll mig däri att då råka mig efter middagen, sade, att hon hade något viktigt att meddela mig, och bad mig att lämna ett svar på solvisaren i trädgården, då hon ej önskade att någon skulle veta om vår överenskommelse. Jag kunde ej finna något skäl för dylik hemlighetsfullhet, men jag gjorde som hon bad och gick in på saken. Hon bad mig förstöra biljetten, och jag brände upp den i spiseln i skolrummet. Hon var mycket rädd för sin man, som brukade behandla henne med en brutalitet, för vilken jag ofta förebrådde honom, och jag kunde blott föreställa mig, att hon handlade på detta sätt, emedan hon ej ville, att han skulle få veta om vårt sammanträffande.

— Och ändå sparade hon mycket omsorgsfullt er biljett?

— Ja. Jag blev förvånad över att höra att hon hade den i handen, när hon dog.

— Nå, vad hände sedan?

— Jag gick dit ned, som jag lovat. När jag kom fram till bron, stod hon där och väntade på mig. Ända till den stunden hade jag aldrig insett, hur denna stackars varelse hatade mig. Hon var som galen — jag tror faktiskt, att hon var galen. Hur skulle hon eljest kunnat likgiltigt umgås med mig varenda dag och ändå hysa detta rasande hat mot mig i sitt hjärta? Hon öste ut hela sin vilda vrede i förfärliga ord. Det var hemskt att se henne. Jag höll händerna för öronen och rusade bort, hon stod alltjämt kvar och skrek ut sina förbannelser över mig.

— — — Jag höll händerna för öronen och rusade bort, hon stod alltjämt kvar och skrek ut sina förbannelser över mig.

— Var hittades hon efteråt?

— Några få meter från stället.

— Och ändå, om man utgår ifrån att hon träffades av döden strax efter det ni lämnat henne, hörde ni intet skott?

— Nej, jag hörde ingenting. Men jag var faktiskt så upprörd över detta förfärliga utbrott, att jag bara rusade tillbaka till mitt rum och jag var ur stånd att lägga märke till något som inträffade.

— Ni säger, att ni återvände till ert rum? Lämnade ni det någon mer gång före följande morgon?

— Ja, när budet kom om att den stackars kvinnan var död, sprang jag ut med de andra.

— Träffade ni mr Gibson?

— Ja, han hade just kommit tillbaka från bron, när jag råkade honom.

— Nu komma vi till den viktigaste punkten. Revolvern, som hittades i er garderob. Har ni någonsin sett den förut?

— Aldrig, det svär jag.

— När hittades den?

— Nästa morgon, när polisen gjorde sin undersökning.

— Bland era kläder?

— Ja, på golvet under mina klänningar.

— Ni vet inte hur länge den varit där?

— Den fanns där inte föregående morgon.

— Hur vet ni det?

— För att jag städade i garderoben.

— Det avgör saken. Alltså kom någon in i ert rum och lade revolvern där i avsikt att kasta skugga på er.

— Det måste varit så.

— Och när?

— Det kunde bara varit under måltiderna eller vid den tid då jag var i skolrummet med barnen.

— Som ni var, då ni fick biljetten?

— Ja, ända från den stunden och hela förmiddagen.

— Där syntes ett märke efter någon kraftig åverkan på broräcket, mitt emot liket. Kan ni möjligen förklara det?

— Det var väl en ren tillfällighet.

— Eget, miss Dunbar, mycket eget. Varför skulle det uppenbara sig just vid tiden för dramat och varför just på detta ställe?

— Men vad skulle kunnat förorsaka det? Det måste fordrats ganska stark kraft därtill.

Holmes svarade ej. Hans bleka, magra ansikte hade plötsligt fått detta spända, fjärrskådande uttryck, som jag lärt mig sätta i samband med överlägsna utslag av hans snille. Så i ögonen fallande var hans hjärnas arbete, att ingen av oss vågade tala. Plötsligt sprang han upp från stolen, skälvande av nervös energi och våldsam verksamhetsdrift.

— Kom, Watson, kom! utropade han.

— Vad är det, mr Holmes?

— Bry er inte om det, kära fröken. Ni får höra av mig, mr Cummings. Med hjälp av rättvisans gud skall jag ge er en förklaring, som skall eka genom England. Ni får vidare underrättelser i morgon, miss Dunbar, och under tiden kan ni lita på min försäkran att molnen skingra sig, och att jag hoppas, att sanningens ljus skall bryta fram.


Det var ingen lång resa mellan Winchester och Thor Place, men den föreföll mig i min otålighet lång och för Holmes var den tydligen ändlös; han kunde ej sitta stilla utan vandrade nervöst och rastlöst fram och tillbaka i järnvägsvagnen eller satt och trummade med sina långa känsliga fingrar på kuddarna bredvid sig.

När vi närmade oss målet, satte han sig emellertid mitt emot mig — vi hade en förstaklassvagn för oss själva — lade händerna på mina knän och blickade in i mina ögon med det skälmaktiga uttryck, som var karaktäristiskt för hans mera pojkaktiga sinnesstämningar.

— Watson, yttrade han, det svävar för mig, att du brukar vara beväpnad på dessa våra små utflykter.

Det var en god sak för honom, att jag brukade vara det, ty han frågade föga efter sin egen säkerhet, när hans sinne upptogs av något problem, och mer än en gång hade min revolver varit en god vän i nödens stund. Jag påminde honom härom, i det jag från min ficka drog ut en kort, lätthanterlig och mycket praktisk liten revolver. Han undersökte den noggrant, sedan han först tagit ut patronerna,

— Den är ganska tung, sade han.

— Ja, det är en solid sak.

Han satt och funderade ett ögonblick.

— Vet du vad, Watson, sade han, jag tror att din revolver kommer att stå i ganska intimt samband med den gåta vi hålla på att undersöka.

— Käre Holmes, du måtte skämta.

— Nej, Watson, jag menar allvar. Vi ha ett prov framför oss: Om det lyckas, så är saken klar. Och provet kommer att bero av det här lilla vapnets uppförande. Vi ta ut en av patronerna. Så lägga vi in de andra fem och lägga på säkerhetslåset, Så där ja! Det ökar tyngden.

Jag anade ej, vad han hade i sinnet, och han upplyste mig ej heller därom utan satt försjunken i tankar, tills vi stannade vid den lilla stationen. Inom tio minuter voro vi hos vår vän, poliskonstapeln.

— Ett spår, mr Holmes? Vilket då?

— Alltsammans beror på hur min vän dr Watsons revolver uppför sig, sade min vän. Här ha vi den. Kan konstapeln ge oss ett tio meter långt snöre?

I byns handelsbod fingo vi en rulle bastant segelgarn.

— Det här är allt vi behöva, skulle jag tro, sade Holmes. Och nu ge vi oss ut på vad jag hoppas blir den sista delen av vår resa.

Solen höll på att sjunka och förvandlade den böljande Hampshireheden till ett underbart panorama. Konstapeln traskade bredvid oss med många kritiska och otrogna ögonkast, vilka utvisade hans djupa tvivel på min följeslagares sunda förnuft. När vi närmade oss skådeplatsen för den begångna förbrytelsen, kunde jag se, att min vän under allt sitt vanliga lugn i grund och botten var avsevärt upprörd.

— Ja, yttrade han som svar på en anmärkning av mig, du har sett mig misslyckas tidigare, Watson. Jag har min instinkt i dylika saker, och ändå har den någon gång narrat mig. Det föreföll mig som en visshet, när det först flög för mig i cellen i Winchester, men man kan ju alltid föreställa sig andra förklaringar, som skulle kunna påvisa, att spåret vore falskt. Och ändå — Watson, vi kunna ej göra mera än försöka.

Medan han gick framåt, hade han säkert bundit fast ena ändan av snöret vid revolvern. Framkommen till bron utmärkte han med stor noggranhet under ledning av konstapeln den exakta platsen för likets läge. Därpå letade han bland buskar och ormbunkar fram en avsevärt stor sten. Denna fäste han vid andra ändan av segelgarnet samt hängde den över broräcket, så att den dinglade fritt i luften ovanför vattenytan, Han ställde sig därpå på den ödesdigra platsen ett stycke ifrån brons slut med min revolver i handen; snöret spändes stramt mellan vapnet och den tunga stenen på andra sidan balustraden.

— Nu! ropade han.

I samma ögonblick höjde han revolvern till sitt huvud och släppte i detsamma taget. Omedelbart rycktes den bort av stenens tyngd, slog med en skarp smäll emot stenverket och försvann på andra sidan ned i vattnet. Knappast var den försvunnen, förrän Holmes låg på knä bredvid broräcket, och ett glatt utrop gav vid handen, att han funnit vad han sökte.

— Har man någonsin sett ett klarare bevis? ropade han. Titta, Watson, din revolver har löst gåtan.

Medan han talade, visade han på ett andra märke i stenkanten av samma storlek och skapnad som det första.

— Vi stanna på värdshuset över natten, fortfor han, i det han reste sig upp och vände sig mot den förbluffade konstapeln. Med hjälp av en båtshake får ni lätt upp min väns revolver. Bredvid den kommer ni vidare att hitta den revolver, det snöre och den tyngd, med vilken den brottsliga kvinnan försökte dölja sitt eget brott och kasta misstanken för mord på ett oskyldigt offer. Låt mr Gibson få veta, att jag önskar träffa honom i morgon, då vi skola vidtaga mått och steg för miss Dunbars frikännande.

Sent på aftonen, då vi sutto vid våra pipor tillsammans på värdshuset, gav Holmes mig en kort överblick över vad som tilldragit sig.

— Jag är rädd, Watson, yttrade han, att du icke ökar den ryktbarhet jag kan ha tillvunnit mig genom att inrycka Brons gåta bland dina skildringar. Jag har varit slö och brustit i den blandning av fantasi och verklighetssinne, som i själva verket utgör grundvalen i min konst. Jag får bekänna, att märket i balustraden var tillräckligt för att påvisa den rätta lösningen, och att jag klandrar mig själv, för att jag ej hittade den tidigare.

— Jag måste dock medge, att denna olyckliga kvinnas hjärna arbetade på ett djupt och subtilt sätt, så att det ej var en så lätt sak att avslöja hennes komplott. Jag tror aldrig, att vi under våra äventyr stött på ett egendomligare exempel på vad hysterisk kärlek kan åstadkomma. Vare sig miss Dunbar var hennes rival i fysiskt eller blott och bart andligt avseende, tycks det ha varit lika oförlåtligt i hennes ögon. Utan tvivel anklagade hon denna oskyldiga kvinna för det hårda behandlingssätt och de ovänliga ord, varmed hennes make försökte avvända hennes alltför demonstrativa tillgivenhet. Hennes första beslut var att taga sitt eget liv. Hennes andra var att göra detta på ett sådant sätt, att hennes offer skulle indragas i något som var ännu värre än en plötslig död.

— Vi kunna nu följa hennes olika steg alldels klart, och de tyda på en ovanlig skarpsinnighet. Hon skaffade sig mycket skickligt en biljett från miss Dunbar, som skulle göra det troligt, att denna valt stället för förbrytelsens utförande. I sin iver att den skulle bli upptäckt överdrev hon saken en smula genom att in i det sista hålla biljetten i sin hand. Redan detta borde ha väckt mina misstankar tidigare än fallet var.

— Därpå tog hon en av sin mans revolvrar — som du såg, fanns det en hel arsenal i huset — och behöll den för egen räkning. En likadan dolde hon samma förmiddag i miss Dunbars garderob, sedan hon tagit ut en patron. Därefter gick hon ned till bron, där hon hittat på detta utomordentligt sinnrika sätt att bli av med sitt vapen. När miss Dunbar infann sig, använde hon sina sista andetag till att utösa sitt hat, och när hon sedan var utom hörhåll, utförde hon sitt förfärliga uppsåt. Varje länk finns nu på sin plats, och kedjan är fullständig. Tidningarna fråga kanhända, varför inte vattendraget undersöktes i första hand, men det är en lätt sak att vara klok efteråt, och i vilket fall som helst är det ingen lätt sak att dragga i en vassuppfylld sjö, om man inte är fullt på det klara med vad det är man letar efter, och var man söker det. Nåväl, Watson, vi ha bistått en ovanlig kvinna och även en fruktansvärd man. Om de i framtiden förena sina öden, vilket ej förefaller otroligt, kommer måhända finansvärlden att upptäcka, att mr Neil Gibson lärt sig något i den Sorgernas skolsal, där vi inhämta våra jordeläxor.