Sida:Brudstrumpeband undersökning om strumpebandets, särskilt brudstrumpebandets betydelse – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
192
LOUISE HAGBERG.

i Tyskland, England och Frankrike varit brukligt, att brudsvennerna under brudens avklädning skulle se till att få hennes strumpeband avtaget. I Tyskland, varifrån väl seden närmast kommit över till oss, var det under 1600-talet ett furstligt och adligt bruk att brudgummen under själva sängledningen lät en utav sina betrodde män — var det en furste, så blev det i regel en minister — i brudgemaket avtaga brudens ena strumpeband.[1] När dottern till »den store kurfursten» år 1691 firade bröllop, var det de bägge närmaste manliga anförvanterna till bruden, vilka togo var sitt strumpeband som ett kärlekstecken.[2] Vid lantgreve Fredrik III:s av Hessen förmälning år 1700 hade seden förändrat sig därhän, att bruden vid sängledningen skänkte sitt ena strumpeband till lantgreven och det andra till kurfursten, vilka som äres- och kärlekstecken buro dem kring sina värjor.[3] Vid den tyske kronprinsens giftermål år 1821 med en böhmisk prinsessa samlades den kungliga familjen i Fredrik I:s våning, varest hovmästarinnan, grevinnan Norde, utdelade brudens strumpeband.[4] Seden synes i Tyskland ganska länge ha bibehållit sig, år 1885 omförmäles nämligen, att det dåmera skedde endast symboliskt med ett sidenband i stället för ett strumpeband.[5]

Att denna sed där utövats ända in i nyare tid bestyrkes även av ett för denna sak betydelsefullt meddelande. I Hohenzollermuseet i Berlin finnes nämligen en intressant samling brudstrumpeband, som tillhört medlemmarna av det preussiska Hohenzollerhuset. Ursprungligen bestod denna sed, säges det, däri, att vid förmälningar i det kungl. huset det verkliga strumpebandet klipptes sönder i små bitar, och att dessa bitar utdelades bland deltagarna i bröllopet. Men i museet befinna sig endast för denna fördelning särskilt tillverkade, ungefär 8—18 cm. långa kulörta sidenbandsbitar, å vilka i de flesta fall den prinsessas namn som stod brud är broderat. De tidigaste banden förskriva sig från den första tredjedelen af förra

  1. T. Lund, Dagligt liv i Norden i det 16:de Aarh. Indre Hist. 11:te Bog. Kbhn 1891, s. 381; och Zedlers Universal Lexikon, Leipzig och Halle 1744, 1086, T. XL.
  2. »Der Bär», Berlin. Bd 11. 1885, s. 699.
  3. Bessers Schriften, Leipzig 1711, s. 365.
  4. Hone, Everyday Book. London 1839, Vol. II 1551.
  5. »Der Bär», Berlin 1885, s. 99.