där vid bröllop är vanligt, att en mängd försäljare bruka samlas utanför mairiets portar för att åt bröllopsgästerna bjuda ut vita bandrosetter och orangeblommor.[1] Utdelandet av band omtalas även från franska landsbygden, där samtliga bröllopsgäster brukade tilldelas band, vilka av brudsvennerna fästes på de kvinnliga och av tärnorna på de manliga gästerna, och vilken ceremoni alltid åtföljdes av en kyss. Ibland förekom det att bruden själv delade ut banden, vilka voro violetta för männen och rosa eller blå för kvinnorna. För omkring en åttio år tillbaka säges det emellertid blott ha varit föräldrarna, faddrarna, brudsvennerna och tärnorna som sålunda ihågkommos och då med röda för männen — i sorg violetta eller bruna — och blå för kvinnorna.
Om ock den ovan beskrivna ceremonien med brudstrumpebandets avtagande ej hos oss i någon nämnvärdare grad haft sin direkta motsvarighet ute på landsbygden, så finner man däremot så mycken mera folktro, som anknyter sig till såväl det vardagliga som brudens strumpeband. Vid gjord undersökning härav har ett ganska rikt material influtit, vilket nu delvis här meddelas i samband med liknande ifrån andra länder. Alla dessa folkföreställningar visa, vilken stor betydelse strumpebandet alltjämt haft sedan gamla tider.
När sålunda ett barn skulle för första gången begagna strumpeband, så skulle man knyta på det om morgonen och så icke se på det förrän om aftonen. Lossnade det dessförinnan, skulle barnet dö tidigt; satt det däremot ordentligt fast, när man om kvällen såg på det, skulle gossen eller flickan bli mycket gammal. Satt det löst, skulle barnet komma att dö i medelåldern. Det sålunda för första gången begagnade strumpebandet skulle vara nytt, ty annars riskerade man, att barnet blev bortbytt. När bandet sedan blev utslitet, fick det på inga villkor kastas bort, ty det kunde sedermera användas till att bota sjuka med.
När man friade, fick strumpebandet icke sitta löst, ty då skulle äktenskapet icke bli lyckligt.[2]
