int ondä gambä sjuudäladon,[1] ja haa, såm va så rutin så on va fäädi ti sekn ihäop, int ramła nedär tå väädin trissa påå å slengd å kasta si po ti viisi, an saa. Men ja tenkt, an vaał no fol fo taał uut föst.
Tå an a haldi påå in hałv tiima vaart tjärngan arg å linda in salmböökrin i nessduukan å jeeg heim. Va sku ti bryy si ii åm väädin va trinn elo fłaat, elo åm on liikna in råovo[2] elo in pääro; di sku a vila höö na gussåoł ti. Å nåo kunna di jo bigriip hä int kan hä väädin snurr å påå såm han biskreiv ä, fö nainting sku jo int kunn halls i still tä. Å vadan sku andä tårtjilin[3] a fååi väät hä int naon menstjo kann fo reida påå. Ti böri tenk an ska kunn fo na reidiheit åm tåkodä, ji så raakt åomöilit såm ti ta nedär in stjääno. Hä mått jo varåein bigriip. Å ti böri studäär uut ä mä trinnpäärona lää no fol all minst ga fö si. Men all tåkodä såm vaa ti härrsluntar vil di böri jykäł mä bara jåånona å pjaasriiji, så ä mått sääkärt va po ti viisi så ä snurrar å dansar döm i huvo naon smuło millanååt, ä täfö tråo di ä ska va väädin som snurrar. Så mått ä förhaa si fö döm.
— Jasså ni tråor hä ni, faar? Men åm ni sku a lääst va såm staar i natuulääron, sku ni int ha rååka po ti villoveegan, ni no tyks va påå. Tedan sku ni a fååi läär är, hä ä ji sant hä väädin snurrar. Fövaa sku hä va na åomöilit, tä väädin i trinn såm in pääro, säm sakt va, fast on siir uut såm on sku va fłaat?
— Jaa, do i no ein do å såm jään letä narr di, millanååt do sjöłv staar å narrar anna fåłk po kaffi
