sku ä räck vääł teel. Ja pärra å spetaakła na liiti mä kåckan baaket, mins ja, å frååga åm di int visst hä härran int pa ha na beltisreimar kring si, så di kann int fo jit liika mytji såm tei såm kneppä belti ett va di a jiti, åm di int ska sprick.
Tå fåłtji a biida in stånd kååm di då tjöörand mä prästin. Ja ståo jyst i fåston tå an kååm. Jyssåm an a hinda ga inn kååm brogåmmin, Braka Eerk, å sprang åppet skulltrappona,[1] för Ann Liis va po skullan å kłeedd åm si å tão kruunon po huvo, å tå råopa an åt on, åm on sku vil kåm nedä tå, elo åm an sku stell si dä framanfö prästin ömsand.
Ann Liis höört jiinast hä Eerk tala i nesan, fö si an a vari å veett leppan fłeira gangor, tå skååłan måtta gaa bärgandis tykäłt,[2] åm fältji sku årk bii[3] po prästin.
— Ta di åm nesan, tåotji, råopa on, annos teks ja jo int kåm nedär, åm do tałar så dä.
Eerk måtta lyyd han jiinast å tå on då entteliigen kååm nedär, Ann Liis, så głitrandis grann on va å di jeeg inn i stygon börjast viigninjin. Ja ståo jyst å bitrakta Eerk öman prästin lääst, fö ja såå an va bärgandis skakło i kneenin. Men tå an sku böri svaar prästin po fråågona, tå kunna ja int hald mi na lengä fron ti draa po munnin. Best såm ä va, tå an sku sej baaket, saa an:
„Jag, Erik Braka, tager dig, Adda Lisa Kass, du till bid äkta baka att älska dig i död och lust.“
Fåltji tröösta int skratt fast hu jään di sku a vila, fö prästin błenkt[4] så förhääda åkring si. Men tå brogåmmin jyst i ti sama sku ta fram rinjin å int
