naturalismen, uppbars ju förnämligast af Zola. Här skall icke dröjas vid rörelsens många teoretiska och praktiska förvillelser — hufvudfelet är förväxlingen af dikt och vetenskap — utan blott sägas att de största resultaten vunnos trots den vetenskapliga teorien och tack vare diktarens temperament. I Zolas och Tolstojs romaner upptornas folkmassors och individers öden, arbetarklassen gör sin storartade uppmarsch i romanen, som förut varit borgarens typiska konstform. Men i mer eller mindre grad har naturalismen påverkat hela den moderna dikten och allra starkast epiken. Ty dess ord om miljöns betydelse och dess kraf på en stegrad iakttagan af verkligheten ha i alla händelser befruktat förbindelsen mellan dikt och lif. Det märks till och med i den danska litteraturens yppersta novell, »Niels Lyhne», som blifvit en hel generations Werther, den ryktbaṛaste tidstypen för den germanska nyromantiken, fylld af den mest intensiva skönhetslängtan, som smular sönder lifvet i stämningsögonblickens atomer i stället för att hugga ut det till ett konstverk. Jonas Lie är den förnämste odlaren af hvardagslifvets roman, där borgarklassens alla strider återgifvas i en förtätad och realistisk gestaltning fjärran från en Balzacs och Zolas uppglödgade och af bålstora lidelser fyllda epos. Björnson skrifver sina klassiska bondenoveller, de skönaste i världslitteraturen vid sidan af Gottfried Kellers, och sina romaner, inspirerade af den själens kristalliska renhet, som är denne skalds yppersta arfvedel.
Tiden alstrar en dramatiker, som får världshistorisk betydelse. Ibsen når sin största verkan med sina hvardagsskådespel, där han med en skoningslös ironi blottar samhällets och individens lifslögner, medan Brand och Peer Gynt från tvenne diametralt olika sidor uttrycka hans kraf på personligheten. Ibsen segrade icke minst genom den suveräna behärskningen af sin dramatiska form, som af naturalismen lärt att begagna miljöns begränsande teknik. Det nyromantiska dramats mästare är Maeterlinck i sitt tidigare skede, han har funnit nya toner för det outgrundliga, gåtfulla, ohyggliga, som lurar bakom hvarje yttring af lif.
