verksamhet i samma riktning, och malhonnett nog fick jag en släng af färlan för de brott jag icke begått.»
Från försvar öfvergår författaren till angrepp på hela 90-talet, som benämnes gigerlskolan .
»Skolan uppgaf sig dock reagera mot tendenspoesien, men är själf ingenting annat. Tendensromanen 1880 hade ett lofvärdt syfte: att hjälpa människorna tillrätta i samhällslifvets tilltrasslade elände; men Pepitaskolan hade en ful tendens: att kalla det onda godt och det goda ondt.» (Om Heidenstams dikt ’Jag längtar hem’ etc.:) »Detta är ju ett pigbref, eller en tema-svenska; innehåll saknas, poetisk form saknas, och följaktligen är det bosch.» — (Om 1890:) »Det som nu skedde i svenska litteraturen är det märkvärdigaste men också mest bedröfliga och fula som händt. — Vi fingo icke allenast en pekoral-estetik, utan äfven en poesi som vi läst som barn, med pjunk och pjåsk, Weltschmerz och falsk tuberkulos, inte ett spår lifsglädje eller mannakraft, hvilka utlofvats i profetiorna; alltså humbug. — Den visdom, som nu predikas på dåliga vers, är af den beskaffenhet, att den icke kan bli föremål för kritik, därför hälsades den också af konsortiet med kritiklöst jubel» etc. etc.
Grundtanken i denna kritik är således, att 90-talet med Heidenstam i spetsen alstrat en mycket underhaltig litteratur, som för att begagna Strindbergs uttryck bäst kan karaktäriseras med ordet bosch. Artiklarna framkommo ursprungligen i Aftontidningen, men första svaret publicerades i Svenska Dagbladet af docent Fredrik Böök. Svaret kulminerar i följande satser:
»Är icke ’Det nya riket’ lika lögnaktig och orättvis, äro icke de personliga smädelserna lika nedriga, och visa de icke samma skandalskribentens enastående talang att ärekränka utan att råka juridiskt fast? Är skildringen af nittiotalets litteraturpolitik mera fantastisk än t. ex. skildringen från riksdagen i ’Röda rummet’ med den hederlige bondens schavottering? Helt säkert icke. Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats af annat än blindt hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de gröfsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting? Är icke denne vidunderlige mångläsare en af de okunnigaste skribenter som funnits, därför att han i sitt högmod och sin hafsighet aldrig gått till grunden med något? Har han öfverhufvud någonsin nalkats ett problem med så mycket intellektuell besinning, med så mycket upphöjdhet öfver låga affekter och lidelser, som ett verkligt tankearbete kräfver?
Rodins ’Tänkaren’ framställer en man som tänker med armmusklerna och knogarna; den skulptör som ville skapa en staty öfver tänkaren Strindberg, rousseauanen, könsfilosofen och Swedenborgaren, hade att afbilda en man som tänker med inälfvorna och som vrålande vrider sig i sina kval.»
