Den motsatta åskådningen häfdades af doktor John Landqvist i Aftontidningen i flera artiklar. Den första bär rubriken »Strindberg har rätt».
»Emellertid må börjas med den hårresande förklaringen, att Strindberg, inte i personfrågan men i sakfrågan har rätt! Till en vidlyftig del! Det är Strindberg som är den stora förnyaren i vår litteratur! I alla riktningar äfven och icke minst den romantiska med hvad därtill hörer. 90-talet har verkligen blifvit en Böjg, som tränger på oss från alla håll. — Men med sitt sinne för det konkreta tycker han inte om att kämpa mot Böjgen. Han måste åtminstone ge den ett begripligt namn. Han kallar det för Heidenstam. Vi andra finna detta namn tämligen godtyckligt valdt. Det lär visst också finnas en annan Heidenstam. Som sitter i lugn och ro nere vid Vättern. — Man upphör inte att älska en diktare därför att han byter om världsåskådning. Inte heller att älska en människa därför att hon har orätt!»
Och emot Bööks utgjutelser häfdas i en annan artikel :
»Det är mot det ohöljda försöket att för oss förgifta hela Strindbergslitteraturen, att vid ett godt tillfälle utstryka hans stora obekväma namn ur vår historia, att hacka sönder hans bild, som är själfva portalfiguren till den nya tiden, det är mot sådana älskvärda afsikter man med det första och med all kraft har att ropa ett: se upp!»
Striden var nu i full gång. Strindberg hyllades från ultra radikalt och ultrakonservativt håll, men det kunde också hända att de politiska linjerna kastades om. Tanken att hopsamla en penningfond åt den grånade diktaren uppkallade Per Hallström i Svenska Dagbladet, där han opponerade sig mot ett dylikt tilltag. Häremot vände sig åter Landqvist och Henning von Melsted, hvilka i sin tur bekrigades af andra. Äfven personer af illiterata skrån deltogo, landet syntes inhöljdt i rök, och stridens brak hördes långväga. I tidningen Arbetet uppträdde skriftställaren professor Bengt Lidforss med en följd artiklar, sedan samlade och utvidgade till en broschyr, »August Strindberg och den litterära Nittiotalsreklamen». Han söker förklara Strindbergs angrepp med hjälp af Levertins oförstående kritiker, fortsatta af Böök »med samma energi, men med mindre talang». Lidforss finner, att Levertin missförstått ej blott Strindberg utan ock Ola Hansson, och skrifver bland annat härom (s. 37):
