Sida:C D Marcus Den nya litteraturen 1911.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
11
STRIDEN OM ÅTTIO- OCH NITTIOTALEN.

som vi drömma, tänka, handla. »Den religiösa grundfrågan», för en skald, det är hans dikter och deras lifsåskådning, de må nu heta »Inferno», »Jerusalem», »Thanatos», »Jairi Dotter».

Om 90-talets kärlekslyrik förklarar Landqvist:

»90-talet har gifvit oss en odödlig kärlekslyrik, men blef den annat än det ömma ögonblickets, hyllningens, stämningens kostbara essens etc. — Blef den någonsin mer än en rent individuell affär mellan två människor?»

Jag har alltid fattat kärleken »som en individuell affär emellan två människor», som i sig innesluter en hel värld — eller menar Landqvist, att den oundviklige älskaren hos Strindberg måste infinna sig och blanda sig i affären?

Landqvist har dessutom författat en artikelserie om Levertin som kritiker och litteraturhistoriker (i Dagens Nyheter). Angreppen på Levertin ha föranledt den ene efter den andre att framkalla en bild af den bortgångne.

Landqvists uppsats innehåller en vacker karaktäristik af Levertins person, men samtidigt återfaller essayisten i den fruktansvärda ordström, som utmärkt hans äldre prosa och som i sina ändlösa satser och utsmyckningar helt och hållet dränker tanken. Levertins inflytande är här icke af godo.

Jag har dröjt så utförligt vid Landqvists part i striden, därför att han tidigare visat sig förstå Strindberg på ett vida lyckligare sätt än nu, ehuru jag på det kraftigaste vill understryka hans protest mot försöken att fullkomligt vanställa mästarens drag och göra honom till en vrålapa, som hvem som helst må kasta sten på. Landqvists hela framträdande gör intryck af en kritiker, som just vill förstå allting mellan himmel och jord, men konsekvensen är att han måste oafbrutet vända sig mot sitt äldre jag och sluta med att måla vår Herre svart och hvitmena djäfvulen.

En af Landqvists artiklar vände sig mot den afvisande hållning till understödsfrågan, som Per Hallström lade i dagen i sin Svenska Dagbladsartikel. Den mest sansade ståndpunkten i detta delikata spörsmål intogs af Henning von Melsted, som konstaterade att ögonblicket visserligen var synnerligen ogynnsamt, men det var i alla fall ett ögonblick och tid nog hade