försuttits. Och är det en heder för oss att den åldrige mästaren aldrig erhållit ett enda publikt understöd? Är det icke i sin mån ett talande bevis att det är något på tok i landet och att vi sakna fördomsfriheten att stödja den man, som smädar oss, men också representerar det väldigaste flöde af skaldisk fantasi i svensk dikt?
De Lidforsska artiklarna riktade sig hufvudsakligen och icke för första gången mot Levertin som kritiker och kulturhistoriker. Men om någon är föga skickad trots vissa riktiga synpunkter att vara domare öfver andra domare, så är det just professorn och skriftställaren Bengt Lidforss. Sammanknutna vid hans namn äro en oöfverskådlig rad artiklar i socialistpressen , där artikelförfattaren med infernalisk fröjd roat sig att nedgöra den ene efter den andre af för honom misshagliga personer. Bengt Lidforss lider i öfrigt af den mest föraktliga af alla andliga farsoter, rashatet, och därmed torde stafven vara bruten öfver hans kampanj mot Oscar Levertin. Den sista broschyren af Lidforss, »Levertinkultens apologet», synes dock knappast vittna för Böök.
Både Lidforss och Böök ha funnit sig föranlåtna att uppträda äfven i broschyrform . Det hade då varit önskvärt, att de först utmönstrat allt det, som är käringskvaller om bref hit och dit och prat med den eller den. Ty det är dock att komma väl långt bort från Strindberg, och man beklagar stundom, att man lefver i en tid, som icke tillåter andra kampmedel än det tryckta ordet.
Den stora ljuspunkten i denna förbittrade strid är Ludvig Nordströms inlägg. Jag hänvisar till dokumentet, som betecknar det naivaste som på mången god dag lämnat en svensk tidningspress. Nordström och vänner skola nu börja den nya tiden, inledd af Strindberg, som ånyo öppnat portarna till utlandet. Att Strindberg angripit 90-talet just för dess kosmopolitism är blott ett af de ting, som för Nordström är en ogenomtränglig hemlighet. Den svenska litteraturen är tacksam för nya bidrag af den originelle Öbackaskalden, men hans goda