Sida:C D Marcus Den nya litteraturen 1911.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
14
DEN NYA LITTERATUREN.

äfven stundom väl starkt i leken. Tyvärr synas dylika fenomen vara oskiljaktiga från konst och konstnärlig värdering, men de torde knappast florera i större utsträckning här hemma än på andra kanter. Hvad beträffar behandlingen af Strindberg måste jag här erinra om att orsaken till bristen på utförliga arbeten om honom sammanhänger med hela litteraturens och kritikens torftiga ekonomiska position. De sista årens förbättringar ha stödt skönlitteraturen men icke kritiken och litteraturvetenskapen. Kritikern, hvilken, liksom i allmänhet utöfvare af den andliga kulturen i Sverige, är obemedlad, har blott att söka sig anställning i en tidning, och här utnyttjas hans krafter i det dagliga arbetet. Hvad som blir öfrigt af tid behöfver han i regel för att ytterligare fördjupa sig i äldre litteratur, utan hvilket studium hvarje litteraturkritik slutligen måste hänga i luften. Men för att tränga genom Strindbergslitteraturen och alla dess förutsättningar kräfves det år af obundet arbete — och således ekonomiskt understöd.


Med August Strindberg får den svenska litteraturen en representant, som griper in i världslitteraturen på ett mäktigare sätt än någon föregående svensk diktare. Han äger allt annat än Ibsens metodiska logik och konstnärliga ansvarskänsla. Men som dramatiker är han en större heroiker, om man tänker på gestalter sådana som Mäster Olof, Gustaf Vasa, Gustaf Adolf, han är en större försökare af olika former, från det historiska dramat öfver sagospelet till kammarspelet, hans dramer blotta ett vidare djup af lidelsens ocean, hans repliker vibrera af ett intensivare lif, hans folkscener äga den Shakespeareska våldsamheten; det brinnande hatet mellan man och kvinna, individens fåfänga kamp mot öfvermakten, en kungs strider mot synliga och osynliga fiender, en faders ömma ord till sitt barn, allt tornar upp sig i väldigare syner af skräck och lust hos den svenske dramatikern. Ehuru Ibsens världsrykte är befäst och ett axiom, vinner Strindbergsdramat långsamt allt större terräng, och i detta nu är han den ende lefvande dramatikern af världs rang.