rykte kräfver oafvisligt, att han inställer sina vidare kungörelser till det svenska folket .
*
Sommarens stora vrede har åtminstone uppvisat det resultat, att meningarna om 80- och 90-tal och Strindbergs roll i vår litteraturhistoria lida af vidtgående differenser. Det tvingar mig att själf rekapitulera de olika skiftenas insatser i vår litteratur.
Det torde för hvarje oförvillad betraktare af den litterära utvecklingen vara ovedersägligt att Strindberg är den store förnyaren af vår nyare diktning. Det visar en betänklig brist på historiskt sinne, när man med all makt vill reducera 80-talets konstnärliga resultat till ett minimum, och öfver hufvud torde det löna sig att för framtiden söka uppvisa äfven enheten mellan de båda riktningarna och icke stirra sig blind på dualismen.
Strindberg har under sitt långa och rastlösa lif hunnit med en sådan oerhörd produktion, som blott har uppnåtts af en annan skald och partigängare, Almqvist (man bör då veta, att mycket af Almqvists verk är dels otryckt, dels icke utgifvet i bokform). Redan kvantiteten försvårar en öfversikt af Strindbergs betydelse och är en orsak till de många domarna . Professor Gustaf Steffen gaf i somras (i Aftontidningen) uttryck för oredan i uppfattningen.
»Strindbergs vänner och fiender äro, synes mig, lika oförmögna att förnuftigt värdesätta honom såsom den syntes af geni och intellektuell maktlöshet, etisk klarhet och etisk grumlighet, som han faktiskt är. Vår lika onödigt ymniga som jämmerligt grunda och partiförsumpade professionella litteraturkritik har här totalt förfelat att lösa en af de största, kulturviktigaste uppgifter, som vår tids människo- och konstkritik möter i vårt land.»
Professor Steffen har onekligen rätt i sitt totalomdöme, ehuru jag måste reservera mig mot denna radikala kritik af kritiken. Flera tidningar excellera visserligen med ändlösa litteraturartiklar, som i grunden nog ha vida färre läsare än artikelförfattaren inbillar sig, och klicksynpunkterna blanda sig
