skapar de stora verken, en sanning, som belyses af den antika konsten, af den franska och tyska klassicismen.
Det är sant att det saknades en höfding, som kunde samla alla. Men hur ofta ha vi haft en sådan? Kanske att på sin höjd Tegnér, då hans Svea spriddes rundt landet, slagit an den strängen, som kom allas hjärtan att klappa högt. Men eljest — hur oändligt svårt är det icke att samla så många olika viljor, så skiftande intelligenser, som det svenska folket består af, dessutom genomsyradt af lusten hos hvar och en att leka småkonung! Stort sedt ha våra höfdingar icke varit kulturens bärare, utan kungar och krigare och statsmän. Och öfver hufvud är det ett sällsynt fenomen i folkens historia att de få en andens höfding sådan som Runeberg och Björnson. Om det icke fanns en höfding att studera och bilda sig efter, så fanns det i stället personligheter att bilda sig efter, och framför allt torde Strindberg och Heidenstam utöfvat en inverkan på danandet af oss alla.
Den svenska konsten har ofta nog ägt utöfvare af slösande sinnelag, dess genier ha handhaft sin sång lika sorglöst som sitt lif, de ha aldrig blifvit det som naturen afsett med dem vid deras födelse. Men det förefaller uppenbart att ju äldre den europeiska kulturen blir, desto längre aflägsnar den sig från det stadium af ursprunglig inspiration och omedveten ingifvelse, som karaktäriserar den primitiva konsten. Inspirationen måste finnas — men också medvetandet om nödvändigheten att leda den i rätta fåror och låta det skapade verket bli mer och mer en frukt af ett själfkritiskt arbete.
Men det är icke nog med själfva samvetsgrannheten i arbetsmetoden. Våra stora diktare ha alltid befunnit sig på höjden af sin tids humanistiska bildning, och i föregående artikel är vidrördt, huru en Strindberg brottats med hela den moderna kulturen. De öfriga, utrustade med ett större sinne för sin begåfnings rätta proportioner, ha begränsat sig till att taga del af det område i kulturen, som stödjer och fördjupar deras diktning. Och blott undantagsvis ha de nöjt sig med att uteslutande odla sin konst. Det ligger också något absurdt i poesien som
