nya krafven med en fullt medveten insikt såväl om det berättigade som det oberättigade, i stället för att som förut händt dansa på kanten af en vulkan, men att en paus i mänsklighetens inre utveckling måste äga rum är i alla händelser ingen lycka utan ett bevis på att våra förfäder försuttit det gynnsamma ögonblicket för en reform i rätt tid. Konsten betraktas hur som helst gärna likt en lyxblomma i detta land med sin sällsamma blandning af hög bildning och barbari, och skönheten är en gudinna, som man med alltför stor beredvillighet vräker på sopbacken. Det finnes ögonblick i en nations historia, då man måste offra åt andra gudar, och det är när kriget står för dörren. Men eljest är konsten en nödvändig utlösning af ett folks ädlaste krafter, och just i farans stund kan en enda sång, en enda marsch elda de hundratusen till att göra sin gärning. Det folk, som i dag vill lefva fullt och helt, måste därför äfvenledes vara genomträngdt af skönhetens ande, som mildrar råheten och stärker känslan af lyckan att vara till. Det är godt och väl, att vi haft Tegnér och Geijer, Rydberg och Fröding. Konsten måste dock alltid söka sig fram mot nya horisonter, den måste söka att samla sin egen tids drömmar och tankar i dikt och bild. Det första dess utöfvare kunna begära af oss andra är att vi söka förstå dem och känna för dem, när de med hjärta och hufvud skapa sina verk.
Om det således måste medgifvas, att den nya generationen ingalunda var född under någon vänlig stjärna, bör man dock erinra sig att det fanns tvenne litterära riktningar att studera och lära af, och för den verkliga begåfningen måste det vara en stolt förnimmelse att taga upp täflan med de diktare, som nationen älskade och beundrade. Det är dessutom en rent personlig egenskap, som karaktäriserar alla 90-talets stora författare med undantag af Strindberg. Dessa skriftställare ha fattat själfva kallet med ett utomordentligt allvar, de ha känt ansvaret inför sig själfva, samtiden och eftervärlden, då de beflitat sig om att vårda den gnista, som naturen nedlagt i dem, så att den blef en klart och långt lysande eld. De ha besannat den gamla regeln, att icke geniet ensamt utan vården om gåfvan
