god del bottnat i historien, medan de unga ville åt sig eröfra det mest aktuella lifvet. De ville gifva sig i kast med nutidens stora spörsmål, och naturligtvis med den »sociala frågan». Det kunde ju ha varit berättigadt — om så skett. Men dömer man denna litteratur efter genomsnittet — och i denna summariska öfverblick sker det så —, så finns där allt annat än tidens stora spörsmål, och den öppna frågan torde vara om icke just de äfven behöfva belysas en smula af en kulturhistorisk bildning.
Det karaktäristiska märket för 10-talisterna under större delen af deras verksamhet är kulten af den yttre formen, af stilen och versspråket, och det visar att man tillägnat sig en viss sida hos de sista stora skaldernas produktion, om också icke den förnämsta. Det må dessutom genast sägas, att man i flera fall fört denna form, denna behärskning af språket in på nya banor. Men ser man på innehållet och på lifsåskådningen, som uppburit det mesta, utmärker den sig ofta för en skepsis i fin-de-siècle-stil, som alltför tydligt röjer epigonskolan. Stamfäderna för denna åskådning kunde gifvetvis icke vara de stora föregångarna, som på ett helt annat sätt stridt för en lifsåskådning och hvilkas diktning ägde både den äkta tragediens djup och den mest strålande lifsbejakan. Läromästaren var här ingen än Hjalmar Söderberg. Denne begåfvade skriftställare, alltför mycket beundrad af Levertin, är en typisk öfvergångsfigur. Främmande för mycket af det bästa i den samtida litteraturen, förmår han icke skapa jämbördiga dikter, och gripen ända in i hjärtat af skepticism, studerar och älskar han den litteratur, som alstrat de största skeptiker och formkonstnärer i europeisk diktning, den franska litteraturen, som just nu hade en ypperlig representant i Anatole France och hans satiriska kulturromaner. Hjalmar Söderberg framstår i alla händelser som en fullt själfständig personlighet och en sällsynt skicklig berättare af småting, men äfven förfogande öfver poetisk stämning, såsom i den med utsökt konst gifna miljön från det Stockholm som dör, i Martin Birck, typen för en trött och viljelös man, en blek broder till Niels Lyhne och Arne Garborgs Trætte Mænd.
