art bäras af en sensuell glöd, erinrande om den romerska och franska kärlekslyrikens mest brinnande alster. Men när denna purpurröda tråd oafbrutet spinnes vidare genom de Lidmanska diktsamlingarna, må det icke förmenas läsaren, om han slutligen förtäres af denna lidelsens pust, och ej blott det, äfven skalden själf blir förtärd, elden från altaret omtöcknas af en allt kvafvare rök, erotiken blir motbjudande rå. Lidman har från början studerat den senantika poesien, såväl den hellenistiska som den romerska, där just erotiken för första gången blir diktningens brännpunkt efter en period, som tömt ut sina bästa krafter på högre uppgifter. Ehuru det finns ett afgjordt släktdrag, som drog den svenske lyrikern från det tjugonde århundradet långt tillbaka mot en kultur med döden redan präglad i ett hektiskt anlete, så har dock Lidman äfven då och då jonglerat med sin lärdom och väl rikligt spädt på sin poesi med grekiska rubriker och gestalter.
Beröringen med antiken har ytterligare utbildat det drag, som är karaktäristiskt för denna lyriks form, och formen är utan gensägelse det yppersta hos Lidmans lyrik. Det är något af den homeriska hexameterns majestätiskt glidande flöde här, och det kan hända att denna form en gång skall lämpa sig för ett drama, buret af antikens höghet och patos. Lidmans form präglas af den svenska lusten för prakt och ståt, af herrgårdslifvets kärlek till fest och slöseri såsom det lyser igenom hos Tegnér och i Heidenstams ungdomsdiktning. Den Lidmanska versen skrider fram som en kejsare med krona och spira, men det händer att skruden blott är till för att dölja tomheten.
Lidmans säkerligen yppersta samling »Källorna» (1906) är dock buren af en stolt inspiration, och här finnas dikter, som sjunga om andra ting än famntag och kyssar. Här lyfter sig skaldens själ under bilden af en örn, som vaggar på vinden och stiger med stormen. Här finnas hymner till morgongryningen, som kunna ställas vid sidan af Österlings och måhända äro skrifna i fullt medveten täflan. Här sorla och flöda lifvets källor rikare än förut och efteråt i Lidmans diktning. Här når hans form en vidunderlig prakt och klarhet, här om någonsin
