får man den känslan att stå ansikte mot ansikte med en skald, som i sina böljande rytmer skulle kunna fånga hafvets musik.
Här symboliserar poeten hela sin själs trängtan i följande underbara dikt.
Djupt i min själ en källa stilla drömmer,
dess klara flöde fyller mina dagar:
där är en ensam nymf som stilla klagar,
ett drömmens barn som källan svartsjukt gömmer.
Kristalliskt stilla hennes dag förrinner:
mot solens ljus hon lyfter sina händer,
och lyckans glans på hennes läppar brinner,
och löjet leker öfver hvita tänder.
Men när det klara ljuset sjunkit stilla
och källans spegel fyllts af skymningsglöden,
det är som gjorde purpurn henne illa,
och ängsladt drömmer hennes själ om döden.
Hon söker källans djup och gömmer rädd
i slutna ögon dagens glans af ljus:
doft ljuder hennes gråt i flödets brus,
och källan stiger mot sin dunkla brädd.
Det är som ville hennes tårar tränga
mot andra källor, hvilkas djup hon saknar:
mitt bundna väsen hennes tårar spränga
och djupt i själen sångens oro vaknar.
Sigurd Agrell besjunger visserligen sin hembygd Värmland utan att dock finna starkare toner för att uttrycka sina barndomsminnen. Lärdom och lif ha skilt honom från torfvan, och han har i stället blifvit en poet, som förkunnar en pessimistisk lifsåskådning af mera undergifven art än Bo Bergmans. Han har försänkt sig i studiet af Schopenhauers pessimism, han har tillägnat sig indiernas mystiska vishet, och öfverallt i hans poem märker man spåren af en tanke, som klokt och smidigt trängt igenom en åskådning och nu som ett elegant pansar sluter sig kring dikten. Icke underligt att han älskar den högt kultiverade och eleganta versformen sonetten —
