Pertula. Men just då hejdar den unge lappen sig, han tycker sig se samma bedjande blick i ungbjörns ögon som hos sin en gång älskade, nu döda hund. Pertula har lefvat så länge med naturen, att han kan känna med samma instinkter som djuren.
Denna nya Lapplandsskildring är utan tvifvel skrifven äfven under intryck af Kipling och Jack London, den har utpräglade longörer särdeles i början. Men själfva det fasta greppet på ämnet, det intima studiet, som afväpnar alla tvifvel om att icke allt detta är sant, och slutligen den högstämda, entoniga vildmarkspoesien gör ett intryck af egenartad och äkta inspiration. I detta sammanhang må också nämnas ett redan frejdadt och prisbelönadt verk, Olof Högbergs »Den stora vreden» (1906). Dess största förtjänster ligga nog icke inom det rent poetiska området. Men hvad en ensam man här gått och under ett lif samlat af material är mer än berömvärdt. Här finns ju helt enkelt ett helt kulturskede från en viss del af vårt land belyst på ett fullkomligt enastående sätt. Och icke minst intressant blir Olof Högbergs verk därför, att det sysslar med ett för de allra flesta okändt land. För samtliga forskningar på historiens olika områden äro dessa kulturbilder från stormaktsväldets sista skede af oskattbart värde. Men också i och för sig göra de ett synnerligen starkt intryck af något alldeles egenartadt och främmande, och säkerligen hade den första uppteckningen om alla dessa typer, seder, sägner, händelser icke kunnat få en lämpligare form än den Olof Högberg gifvit dem.
Representanter för en lyrisk stämningskonst äro äfven Hjalmar Bergman och Sigfrid Siwertz. Hjalmar Bergman debuterade med en bok fylld af romantisk fantasi och saga, men har sedermera försökt sig på det ena motivet efter det andra och synes tills vidare vara en djärf sökare med afgjord berättarförmåga och stor talang i att imitera olika stilar. »Savonarola, var en synnerligen skickligt hopsatt kulturroman med Meresjkovski som mönster, det var ett försök att odla den historiska konsten, eljes försummad af den nya generationen, men alla lyckade detaljer förmådde icke gifva en helhetsbild af hjälten själf.
