Det svenska draget i Agrells lyrik är väl det stilla vemod och blida svärmeri, som är släkt med sommarnattens ljusdunkel i Norden.
⁎
Lyriken äger under detta skifte kanske de mest utpräglade begåfningarna, och mångt och mycket i prosaskildringen är skapadt af samma lyriska stämning. Det är inte alltid lyckligt. Det uppstår en hel rad skisser och berättelser med vaga konturer, med personer fantiserande i lyrisk litterär stil, men fantasien räcker icke till att hålla stämningen uppe på en hög nivå från sida till sida. Inflytandet från Björnsons säterjäntor och särskildt från Gösta Berlings saga gör sig gällande, men är farligt, då motiv och stil hos Selma Lagerlöf redan pressats till det yttersta och bli löjliga i efterbildning. En så kallad Norrlandsskola trampar i Pelle Molins fotspår utan att åstadkomma något personligt, det blir med undantag för en eller annan novell idel blåa skogar, lyriska dimmor, älfvar och vattenfall. Äfven i Skåne uppstår en författare, som efter en del vackra ansatser i naturskildring flyter bort i lyrik och är ur stånd att i sina alltför talrika novellböcker skildra lefvande gestalter. Det är Nils Wilhelm Lundh, som kanske har en större begåfning för sagan än för novellen.
Det sista året har dock frambragt en Lapplandsskildring af verkligt värde. Det är »Sjöfallsboken», hvars författare Bengt Berg är en ung naturvetenskapsman. Han har tydligen lefvat i ett intimt umgänge med den ödsliga, men storslagna högslätten, med dess djur- och växtlif, han har dessutom med en sällsynt skarp blick uppfattat det originella, det primitiva draget, driftlifvet hos nomadfolket däruppe, och han har med stor skicklighet förmått att gifva en parallell mellan berättelsens två hjältar, den unge lappen Pertula och den unga björnhanen — man frestas att också gifva den ett namn, till den grad individualiseradt är hans lif, alltifrån hans mor blir dödad och han tågar omkring öfver hedar och berg, tills han är nära att bli skjuten af
