Sida:C D Marcus Den nya litteraturen 1911.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
52
DEN NYA LITTERATUREN.

kvinna till sig och fylld af en storståtlig filosofi öfver lifvet och sig själf. Eller skildrade han den oafbrutna kampen mellan könen, t. ex. i »Damen utan nåd», allt med synbar påverkan af Strindberg, men utan personlig värme och flykt, och den nämnda novellen är i grund och botten onjutbar i sin gränslösa tråkighet . Hans spekulativa Eroshjälte blir fadd och uppstyltad, fylld af en omedveten komik i känslan af sin oerhörda betydelse för samtiden. Hans stora romaner, som t. ex. Kvinnoöden, äga visserligen sidor, som icke förneka sin författares begåfning, men hans syn på man och kvinna är som oftast ofin ända in i hjärtat, och det är detta, som kan kallas dekadans. Hans utveckling är att beklaga, ty ännu i en serie noveller, »Passionsnoveller», visade han lejonklon, visade hvad han förmådde skapa för starka och blodfulla ting på höjden af sin kraft. Hans öde synes vara att vackla mellan en utpräglad naturalism, som icke skyr de starkaste medel, och en viss romantik, som icke heller skyr några medel, men det är icke uteslutet att han ännu kan samla sig till högre uppgifter.

Hugo Öberg är i grund och botten den typiske dilettanten. Utrustad med sällsynta utförsgåfvor i fråga om ett språk, kraftigt, sinnligt, stundom sprakande som hos Strindberg, debuterade han med en Stockholmsroman, »Sonen», som ägde en utmärkt skildring af staden och ett gammalt hem i Klaratrakten. Redan i romanen »Makter» gaf han sin bästa behandling af det motiv, som han sedermera oafbrutet har varierat: huruledes hjältens hustru blir eller har blifvit förförd af en man, hvars både yttre och inre är af den art, att den nästan trotsar äfven Öbergs vältaliga beskrifningar. Det var ju möjligt att läsa en energisk variation af det icke särdeles originella ämnet, men hvarje gång blir skildringen allt mera högröstad och tom; en gång skildras hjältens andra erotiska vår (»Figaros bröllop») på ett sätt, som kommer spexet oroväckande nära, ty Öberg saknar totalt förmågan att ta sina figurer med humor. I stället passar han på att dundra mot den obilliga och rysliga kritiken och blottar på det hela taget hvarje gång allt tydligare sin totala brist på kultur och sin oerhörda begränsning som in-