Sida:C D Marcus Den nya litteraturen 1911.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
57
TIOTALISTERNA.

ten» uppvisar brutaliteten hos de maktägande sockerpatronerna och vänder sig mot det politiska parti, som utan att lyssna till en enda af de lefvandes röster ropar ut sina fraser. »Hafvet» slutligen är en anklagelse från samtliga fronter jämte en skildring af storstrejken.

Hjälten i alla romanerna är i grunden en och samma typ. Det är en yngling, som med ungdomens hela förmåga af hänförelse för en idé omfattar socialismen, men som under händelsernas gång bringas att vackla i sin öfvertygelse. Den största energien utvecklar den unge Hall i »Barbarskogen», han blir en tid ledare af en socialdemokratisk tidning, hjälten i »Slätten» nöjer sig med att hålla ett par föreläsningar, medan Eskil Hagen i den sista romanen på det hela taget blott ger sig hän i våldsamma utbrott och oafbrutet faller undan för händelsernas och människornas tryck. Sammanflätad med den sociala kampskildringen är en kärlekssaga, som i »Slätten» har en nästan vild romantik öfver sig, men i Hafvet fördjupats; beskyllningen för råhet i »Slätten» synes fullständigt omotiverad. I »Hafvet» är det den store kapitalistens dotter, som stödjer Eskil Hagen och drifver honom till att utöfva det skaldskap han är född till för att slutligen afstå från honom. Denna roman är sagan om skaldens fåfänga försök att brottas med verklighetens sociala problem.

»Barbarskogen» betecknar nog det originellaste greppet på motivet, »Slätten» har en monumental skildring af en sockerpatron, men blir då och då något fantastisk. »Hafvet» är rent andligt den djupaste behandlingen af problemet, ehuru symboliken blir något flytande och hjälten för passiv, äfven som skald. Här och hvar lida romanerna af ett väl närgånget porträttstudium, den maskerade kritiken af Heidenstam och andra visar brist på uppfattning af rent kulturella värden och är dessutom okonstnärlig. Eljes präglas alla romanerna af det intensiva, brinnande temperament, som skrifvit »Masker» och »Örnar», här finns verkligen en hel människas och skalds stora inspiration, stilen är utomordentligt liflig, kraftig och sinnlig, stundom blott väl ordrik. Här finnas skarpt iakttagna och mästerligt återgifna