Sida:C D Marcus Den nya litteraturen 1911.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
56
DEN NYA LITTERATUREN.

styrka, medan de andra fördrifva sin tid i lättja, men denne sonson är en ensam och olycklig människa midt i all sin rikedom.

Framför allt betecknar berättelsen om »Den förste» höjdpunkten i Nordströms författarskap: det är en monumental skildring af en svensk folktyp med verkligt tragisk storhet öfver sig. Hela Nordströms författarskap är en originell och frodig insats af bestående värde i vår novellistik, hans prosa är sällsynt fast och rör sig med ett naturligt bildspråk. Då och då blir hans humor af något väl barock art, och skildringen göres onödigt brutal. Hans sista bok »De tolf söndagarna» står icke i jämnhöjd med hans bästa. Karaktäristiken har urartat till karikatyr, det gäller för Nordström att komma från Öbacka öfver till en annan omgifning, det gäller för honom att icke forcera sin begåfning, att icke så tidigt stelna i maner.

Den af de lyriska skalderna, som på det mest energiska sätt odlat prosans form, är Ossian-Nilsson, som efter ett par trefvande försök att skrifva historiska noveller gaf sig i kast med sina sociala romaner, numera en ståtlig trilogi. Dessa romaner sammanhänga med en genomgripande kris hos författaren. Själf har han ju stått som förkämpe för det socialistiska arbetarpartiet, ända tills han kände behofvet af något annat. Det var människan inom honom, som revolterade mot det nya förtryck han förnam hos denna för sin frihet kämpande klass, det var poeten, som reste sig mot en kamp om penningen utan kultur eller skönhet. Från att ha varit en socialismens idéspridare blir han dess anklagare, men han nöjer sig ingalunda härmed, han kritiserar hela det moderna samhället och vänder sig lika skarpt mot öfverklassens försyndelser. Han erinrar således om Strindberg, med hvars författarskap under 80-talet han känner sig i släkt, ehuru han använder betydligt mera humana kampmetoder.

Hans trenne romaner, »Barbarskogen», »Slätten», »Hafvet», äro alla innerst uttryck för hans samhällsreformatoriska nit och afspegla med olika styrka olika åskådningar. »Barbarskogen» ger en skarp kritik af arbetarpartiets dogmatik, »Slät-