62
III.
Slutord.
Afmattningen, som karaktäriserar den nya litteraturen i vårt land, delar den med världslitteraturen af i dag. Öfverallt befinner man sig i ett tillstånd af tillbakagång eller hvila, och det är omöjligt att säga, när det skall skjuta fram nya och sköna blomster ur de frön, som man oförtrutet sätter i jorden. Det land, som eljes utvecklar det mest intensiva och gifvande arbetet på alla öfriga områden af kulturen, Tyskland, har hvarken under naturalismens eller nyromantikens period förmått alstra en enda diktare af allra första rang, och den nysvenska lyriken, epiken, dramatiken stå därför utan gensägelse vida öfver den nytyska vitterheten. Också kan man i en stor litterär rådgifvare på tyskt språk läsa att man måste gå till Skandinavien, om man vill tillägna sig det bästa af modern poesi.
Vi ha därför ingen anledning att slå ned ögonen för hvad vi åstadkommit under de fyra sista decennierna, vi böra icke alltför högljudt beklaga oss öfver att ingen ny siare uppstått bland oss under de sista åren. Det dröjer kanske ännu tio eller tjugu eller trettio år, innan så sker. Vi få icke heller glömma att både den bildande konsten och musiken befinna sig i en renässans af hittills oanad originalitet och skönhet, och att så ledes den skapande fantasien utvecklat en universell kraft, som nog är utan motstycke i förgångna tider.
Icke desto mindre faller man offer för frestelsen att spå om kommande öden, icke desto mindre tvingas man att vända
