Sida:C D Marcus Den nya litteraturen 1911.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
63
SLUTORD.

sin kritik mot den skara poeter, som nu går in i sin sommar. Till en viss grad blir kritiken aldrig nöjd, den vill i hemlighet alltid något bättre, något större, den ställer sina längtans mål högt, men kanske att skalderna förlåta den kritik, som kritiserar af kärlek till dikten själf.

Det fordras, som redan antydt, utan tvifvel en genomgripande förändring af hela lifvet, hela kulturen, hela människan, innan vi kunna få en ny och stor konst. Det fordras, att man alltmera allmänt kommer till insikt om den genomgripande kris vi befinna oss i. Det fordras, att man kommer till insikt om att icke ett eller annat mått kultur kan göra oss till hela och lyckliga människor. Vi ha brutit med den ena åskådningen efter den andra, efter det nittonde århundradets intensiva tankearbete ha vi behof af en ny filosofi, en fördjupad och förenklad religion, en samhällsform som på en gång tillgodoser hvarje individ och helheten, vi kräfva med ett ord en offentlig kungörelse af att vi flyttat in lifvet från den yttre världen till vårt eget inre.

Men vi ha framför allt att vårda oss om danandet af detta vårt inre från roten och uppåt, vi böra inse att vi, fria från en barlast af traditioner, måste bygga upp vår personlighet sten efter sten, och att vi själfva måste vara våra byggmästare, på samma gång vi fatta naturen och kulturen på ett nytt sätt och genomtränga den med hela styrkan af vår personlighet. Med ett ord: det gäller personlighetens frigörelse med hjälp af alla från födseln gifna möjligheter.

Om således lifvet som helhet kräfver nya former, så gör konsten detsamma. Här och hvar ha vi redan sett att den tyckes ana allt det förfinade, allt det till högsta potens stegrade lif, som skall följa af en grundlig uppgörelse med vår splittring och ytlighet.

Kanske är det just den personligaste konstformen, musiken, och därnäst lyriken förbehållet att tidigast uttrycka de nya vibrationerna af vårt själslif. Men man skall vakta sig för att blott och bart gå och le åt en Strindbergs religion om makter och deras ingripande i lifvet, som den framträder i hans dikt-