Hoppa till innehållet

Sida:C D Marcus Den nya litteraturen 1911.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
67
SLUTORD.

tid blott hjälpa oss till att utlösa det mest personliga och såregna i vårt eget lynne, vare sig vi i antiken se den fulländade harmonien eller samma himlastormande oändlighetsdrift som i den germanska gotikens stora sagoskog. Man behöfver därför alls icke förfalla till en dikt om abstrakta idéer, man behöfver alls icke skildra blott kungar, generaler och bankdirektörer: en fattig och öfvergifven moders strid för att fostra sina barn till duktigt folk är också heroisk.

Känslan af att vi befinna oss inför en omhvälfning af alla värden får icke låta oss förgäta historiens betydelse. Äfven här gäller det för konstnären att komma i en lefvande kontakt med personer och idéer. Med den oerhörda snabbheten i utvecklingen har man redan hört förkunnelsen att det nationella begreppet skall ersättas med ett om världens förenta stater. Men det är blott en utopi, och sanningen i stället den, att det moderna nationalitetsbegreppet ingalunda ännu är förstådt i hela dess vidd. Nationaliteten är först och främst den nödvändiga begränsningen af universaliteten, och hvarje generation måste vidga och fördjupa dess begrepp.

Med litet god vilja skall man finna att de allra sista årens diktning visar en stigande förmåga att framställa människor och en tillbakagång af den erotiska novellens goda rykte. Hur ofinkänslig, taktlös, klumpig än Sven Lidmans sista roman i sin episka stilblandning är, så finnes där dock en dunkel känsla för det nationella och heroiska, som är en nyhet i den unga litteraturen.

Den nya litteraturen har nog i alltför vidsträckt utsträckning valt Stockholm till sin skådeplats. Men ett land som Sverige, ett land som är så gränslöst skiftande i sin natur, som har bördiga slätter med mellaneuropeisk karaktär och fjällvidder af oändlig ödslighet, som har violetta ljunghedar och milsdjupa storskogar, vänliga insjöar och björkhagar — det måste vara en fröjd att vara poet i ett sådant land, det behöfs ju bara att man lär sig älska en vrå eller en vidd, att man studerar naturen och människorna där, lyssnar till sägner och bäckens porl. Våra bygder ligga ännu och vänta på flera skildrare, vår littera-