giästen wäl utur tunnorna, och de giöras rätt wäl rena med kalt watn, och läggas stupa, så at alt watnet kan wäl rinna utur dem; sedan torkas de med rena trasor inuti, och ställas at blifwa ganska wäl torra i en wind der wädret blåser in, eller ock i luften, men ingalunda der solen skiner, utan i stugan: när de äro wäl torra och helt gistna, så lägges uti hwar tunna en qwist friskt granris, sedan sprundas de och klarnas wäl igen, och läggas i källaren til hösten, eller til dess de skola brukas, då de åter uptagas, sprundet slås utaf och granriset tages bort: äro då några band afspruckna, så sättas nya uppå, och sedan fyllas tunnorna med watn til dess de blifwa täta, samt giöras rena; derefter slås litet enelag uti hwar tunna, dermed de böra ligga med öpet sprund til dess enelagen är kall, som altid bör ske när trä-käril utbyres med enelag; sedan sköljas de mycket wäl och derpå fyllas med watn, hwarmed de blifwa liggande en dag eller twå; men om det en gång ombytes, är det så mycket bättre: när det watnet då slås utur dem, så gnidas de med friskt granris, och sedan åter sköljas, samt derefter torkas både innan och utan med rena trasor, då drickat skal tunnas derpå. Detta bör observeras wid rengiörning med alla trä-käril, at aldrig warm enelag slås uti dem, förr än de först äro wäl renskurade med kallt watn, och litet först utwatnade med kallt, ty eljest få de osmak: äfwen ock bör enelagen derefter wäl utdragas med kallt watn; men om kärillet har fått osmak, så giöres det först wäl rent med kallt watn och sedan fylles med warm dranck, samt dermed står til dess han blifwer kall,
