ullen derpå; haf då tilreds kallgiord lut, hwilken är dagen förut satt af god aska och siöwatten, och bör wara så stark som ordinair byknings-lut: häll det klara af, och tag lika mycket wattn, som den klara luten, hwilket blandas tilsammans, sättes sedan på elden, och när hon kokar up, så slås det på ullen, samt låter luten genom tapphålet saktelig afrinna, och åter kokas up samt slås på ullen igen: således continueras 8 eller 9 timmar, och efter den tiden tages ullen up och lägges uti et stort rissel, sköljes och sqwalpas wäl i siön, sedan kramas hon litet, men ej för hårdt, så at det mästa watnet får afrinna, och derefter utbredes ullen på samma rissel hon warit piskad uppå, samt sättes i et warmt rum at torka. När ull på detta sätt är handterad, så är hon rätt god til stoppning, sedan hon blifwit kardad, då hon ej sticker sig ut. Härtil kan nyttias både lödja[1] och lamb-ull, som eljest är det sämsta til annat bruk.
NB. När man ej har tilgång af spröt-rissel, at piska ullen uppå, så utredes hon litet med händerna, och wid samma tilfälle utplåckas stickor och strå.
Kokad Ull til stoppning
Sedan ullen är piskad eller utredd, så kokas hon 2 timar med sådan lut, som i det nästföregående är upteknadt, hwilken ock blandas med hälften watten; men när ullen så länge har kokat, så lägges hon i rissel, sköljes och sqwalpas wäl i siön, samt derefter handteras på samma sätt, som den föregående, är och äfwen lika god til stoppning och
