öfverskuggad af utländsk bombast och onatur hade den fört en obemärkt och tynande tillvaro. Af Goethes störste poetiske föregångare, Klopstock, lefva ännu i dag några små lyriska dikter. Men knappast mera. Ty hans skaldiska flykt steg så högt mot stjärnorna att den i hela sin okroppslighet försvann mellan skyarna.
Goethe står på jorden och det värkliga lifvets kraft och must flyter i hans ådror. Det var ej blott kärleken till det kvinnliga utan också för första gången kärleken till naturen som här på allvar grep honom. Och det är ju den personligt kända kärleken som inspirerar lyriken. Goethe kände nu fullväl att lyriken var det mest omedelbara och ursprungliga språket. Dessa hyllningspoem till den älskade och till naturen, göra ett intryck af prosa, så konstlösa och enkla äro de byggda. Och en lyrisk dikt, det är komprimerad prosa, det är en hel roman, ett drama, som aldrig blef skrifvet därför att ett par rader uttryckte hela stämningen som ville ha luft. Ty det är icke Goethes lyriska form som nu eller sedan öfverraskar genom sina konstgrepp. Hur betecknande för lyrikens historia är det inte att han först på sin ålderdom skref sonetter och då för att täfla med en versifikatör. Det är det omedelbara lifvet och den måleriska kraften, det är hjärtats oemotståndliga behof att tala, det är den dansande gracen vi älska i denna ungdomslyrik och i hela Goethes lyrik. En större lyriker finns inte.
Med fantasien fylld af gestalter och dikter reste han från Strassburg och tillbragte åren 1771—75 på olika platser, i Frankfurt och i Wetzlar för att prak-
