10
tisera som jurist. Men dessutom befann han sig ofta nog på resor och sammanträffade med en hel rad märkliga personer. Öfver allt tjusar han omgifningen med sin älskvärdhet och sitt snille. Det är som ett enda fästtåg utmed Rhendalen, medan drufvorna mogna och lysa hvar han kommer fram. Och han behöfde rörelse och lif omkring sig under denna sin rikaste skapartid, då nästan alla hans stora värk frösättas. Denna inspirerade kraftperiod, då fantasiens bilder slutligen fingo former och linjer, var kanske Goethes lyckligaste tid. Intet syntes omöjligt för snillet att skapa, för människan att förvärfva sig, framgången brusade rundt om honom, den nya tiden var född och han var dess konung. Men med de tvära omkastningar som utmärka ungdomen är det också troligt, att lifvet kunde förmörkas så som aldrig förr eller sedan, och att lidelsens patos hotade spränga hans bröst. Devisen öfver hela denna tid har han själf gifvit i de odödliga raderna (skrifna 1777) som gälla för det konstnärliga geniet öfver hufvud.
Alles geben die Götter, die unendlichen,
Ihren Lieblingen ganz:
Alle Freuden, die unendlichen,
Alle Schmerzen, die unendlichen, ganz.
Den titaniska själfförtröstan växte under denna tid som en orkan och nådde till slut gudarna själf. Det typiska för Goethes religion, sedan han befriat sig från de kyrkliga traditionerna, är hans utpräglade känsla af att guden bor inte ofvan stjärnorna, utan hvar och en bär honom inom det egna bröstet.
Denna åskådning når sin spets i den våldsamt ståtliga dikten “Prometheus“ (1774), som på det blo-
