röjer huru diktaren förmådde intränga i hemmets och det lillas värld. Själfva vistelsen på landtgården är ånyo en idyll. Lotte var hela hemmets goda ande och skötte allting som vore det en lek. Och Götz’ robusta diktare arbetade med i trädgården, plockade äpplen och skar bönor. Det är naturens ursprungliga skönhet och morgondagg som lyser öfver dessa Goethes kärleksscener. Lotte förblef trogen. Med våld måste Goethe fly ifrån henne. Utan själfmordstankar har han inte varit. “Werther“ är dock inte en omedelbar berättelse om Goethes lif utan andra trådar löpa samman för att gestalta detta utomordentliga konstvärk. Det gäller öfver hufvud för all dikt, som ej har lyrikens form, att den måste växa fram ur lifvet så småningom och först blir ett konstvärk, när den betraktar sitt stoff med en historikers förmåga af psykologi och perspektiv. Det var en annan ung jurists olyckliga kärlek och slutliga själfmord som bragte “Werther“ att mogna. Anslutningen till det upplefda var emellertid intim nog — namnet Lotte bibehölls — och paret Kestner var ej storsint nog att skilja på lif och konst, hvadan förhållandet till Goethe en gång för alla grumlades. Den starkt personliga dikten var då icke så allmän som nu, och för öfrigt skall mänskligheten aldrig lära sig att tolerera sina s. k. afbilder i dikten, om den icke smickras. Och smickrad var nu inte Lottes fästman i “Werther“, därför att Goethe begagnat en hel del drag från andra personer för att få sin gestalt till en diktad gestalt.
Werther själf har af Goethe framför allt fått den lågande känsligheten för allt det sköna i natur och konst. Werther är helt och hållet känsla. Hans älsk-
