20
efter sinnlig njutning lyser ändock idealitetens himmel: han är en människa.
Men mörkrets kvicka och skeptiska ande har slagit vad med vår Herre om att det sinnliga skall segra i denna strid och att hela denna sträfvan efter det oändliga skall försvinna som en svart rök i underjorden. Och ändå! Han är allt för skarpsynt för att fullt och fast tro på att han skall lyckas, han känner allt för väl de eviga lagar, som styra världen och ständigt inkräkta på hans välde. Och i sin presentation för Faust har han med orden
En del utaf den kraft, hvars lott
Är alltid vilja ondt och alltid verka godt.
Ein Teil von jener Kraft,
Die stets das Böse will und stets das Gute schafft.
i grund och botten gifvit spelet förloradt. Men han vore inte Mefistofeles, om han inte trots allt framhärdade, ty han formulerar också sin karaktäristik i de oöfversättliga orden
Ich bin der Geist, der stets verneint!
Således förnekar han också sig själf. Och hela denna lek med en själ lockar och retar honom och hans fåfänga är smickrad af att världens herre inlåter sig i en täflan med en sådan som han. För öfrigt har Faust förklarat, att det är lifvet på jorden han vill ägna sina krafter, medan han inte bekymrar sig om det som skall hända på andra sidan. Men blott när Faust ropar till ögonblicket, att det skall bli evighet
