värkets syfte under den stora paktdialogen med Mefistofeles.
Hvad ödet åt mitt hela släkte delat
Vill jag uti mitt eget inre njuta,
Hvad högt, hvad djupast, allt hvad det må äga
Af väl och ve, på egna skuldror väga.
Mitt jag, till mänsklighetens jag förstoradt,
Skall gå till slut, med henne själf, förloradt.[1]
Den storartade och universella forskning, som fyllt Fausts år har slutligen drifvit honom till den öfvertygelsen att vetenskapen tjänar till intet och att han ej kommit det oändliga närmare än han var från begynnelsen. Murarna ramla kring honom och grunden vacklar, då jordanden utslungar sitt förkrossande
Den ande liknar du, som du förstår,
Ej mig!
Du gleichst dem Geist, den du begreifst,
Nicht mir!
Och han är beredd att i stället försvinna i dödens stora mysterium, då minnet om barndomens vackra påskfest tänder den nya lifslusten i hans blod. Som kallad står frestaren vid hans sida och den afgörande öfverenskommelsen slutes med begärlighet af Faust. Ty Faust vill lif, framför allt lif, inte längre ord, folianter, laboratorium, han vill vår och ungdom, han vill känna blodet glöda af lidelse, han vill dela skyhöga lidanden, han vill ha hela mänsklighetens dådlystnad samlad i sin knutna hand, ty öfver hans längtan
- ↑ Viktor Rydbergs öfversättning liksom följande citat.
