22
som en gång varit verklighet, men måst sprängas sönder, har här fått diktens eviga värklighet. Ty kärlek är icke blott ett löfte för framtiden och ett förbund i samhället, utan först och sist värkar den som en naturkraft och i vissa fall är den blott och bart en sådan. I skapelsens morgon är den intet annat. Och skalden stod i sin skapelses morgon, drifven framåt af krafter och demoner öfver hvilka han ej var herre. Ett förbund med den älskade skulle ha släckt skaparkraften och med största säkerhet drifvit till undergång. Nu gick ingendera under. Friederike lefde vidare och blef en hjälpare för alla som voro i nöd. Det är denna ursprungliga naturkraft som gjort Faust och Gretchen till ett typiskt kärlekspar i all germansk diktning. Gretchen har blifvit inbegreppet af hela den blonda natur och naiva skönhet, hvaraf en ung, blyg, ren och oerfaren flicksjäl är mäktig. Hon är blomman och daggdroppen är hennes själ. Men älskaren är icke lika naiv. Han är henne öfverlägsen i allt utom i själens rena instinkt. Man anar genast att detta blott blir en episod i hans lust att eröfra världen. Det är sinnlighetens berusning och en paradisisk salighet, som förenar honom med denna fagra urbild af den kvinnliga oskulden. Det är lifvets röda blod, som flyter under hans händer och till slut sinar bort, då kärleken till honom störtar henne i det allra djupaste elände. Diktaren har här dragit ut lifvets konsekvenser till den yttersta gränsen liksom i Werther, och det visar mer än tydligt huru skaldeskapet för honom var en uppgörelse med det egna jaget. Hennes fall är oerhördt och skakar lifvet i dess grundvalar. Det är paradiset
