själf som sjunker i jorden. Från ofvan ljuder det gudomliga ordet, att den arma är räddad. Och det förklingande ropet på Faust, “Heinrich, Heinrich!“ synes varsla om att kvinnan till slut skall draga honom mot höjden, sedan hans första elddop sänkt honom så djupt mot jorden. Mefistofeles försvinner skyndsamt med sin skyddsling.
Denna lefvande gestaltning af Faust och Mefistofeles vid sidan af hvarandra får innerst sin förklaring af att båda naturer lefde samman i Goethe själf. Ty vill Mefistofeles det onda, men skapar det goda, så vill människan lika ofta det goda, men skapar det onda. De båda drifterna det goda och det onda, längtan att stiga och lusten att sjunka, Ariel och Caliban, äro väfda samman till ett helt som kallas människa, och ingen kan skilja ut deras gränser. Det är yttersta grunden till hela Faust och till sammanhanget med dess diktare. Denna djupsinniga typik finnes renast utkristalliserad i den germanska diktningens största folkepos, i Nibelungenlieds Siegfried och Hagen, men uppträder äfven i ett par af det nittonde århundradets yppersta värk. Det kan naturligtvis blott antydas här, men belyser med en världshistorisk glimt den oförgängliga betydelsen af Faust, som af alla skådat djupast in i lifvets mysterium.
Redan Ur-Faust betecknar ett storartadt grepp och inspireradt af en enda väldig stämning som det är, har Goethe icke sedan öfverträffat den ursprungliga kraften hos detta sitt mest geniala ungdomsarbete. Ty Sturm och Drangs titaniska syftning, dess språng ut i det nya och okända, dess vidgande af lifssfären
