Så länge mänskan sträfvar, far hon vill.
Es irrt der Mensch, so lang er strebt.
Bland raden af öfriga värk från dessa år finnas en del satiriska små spel, i släkt med samma element i Faust, men ystrare och öfverdådigare. Ett par af Goethes allra scendugligaste skådespel sågo nu dagen, men betecknande nog för arten af hans dramatiska läggning är, att deras poetiska värde ej kan mäta sig med de dramatiska alster som ej kunna berömma sig af en enhetlig dramatisk handling, sådana som Götz, Faust och Egmont. Den väsentliga delen af detta sorgespel skrefs nu. Liksom Götz är det snarare en dramatisk biografi öfver hjälten, hvars historiska drag af Goethe omkomponerats. Egmonts ljusstrålande gestalt erinrar om det oemotståndliga tjusardraget hos Goethe själf och Klärchen är Gretchens starkare syster. Med deras undergång försvinner det sköna och goda som i sin godtrogenhet dukat under för makten. Dock triumferar Egmont ända in i det sista ögonblicket, det är den personliga tapperheten och friheten, som aldrig kan duka under, och på ett klassiskt vis har Goethes största samtida snille på konstens område, Beethoven, tolkat den jublande segermusiken vid Egmonts död. Det är dessa sublima dödsscener och poesin i Egmonts och Klärchens kärlek som framför allt bära skådespelet. En rad måleriska folkscener erinra om Götz, medan de politiska diskussionerna kring ståthållaren Margareta af Parma äro något långrandiga. Hela värkets komposition röjer att Goethe börjar aflägsna sig från periodens typiska stil, men ännu inte har nått fram till en ny uttrycksform.
