24
från studiekammaren ut i naturens och kärlekens rymder är här skildradt med den mest elementära skönhet. Det är den naturalistiska stilen på sin höjdpunkt och hela dramats art och form kan i sin frodiga fantasi, i sin kraftfulla och fylliga karaktärsskildring blott jämföras med Shakespeare och den nederländska konstens saftigaste alster. Den rika och pregnanta rhenländska dialekten skakar i öronen som hammarslag och har denna doft af mylla som våra dagars hembygdsdiktning älskar. Själfva värsmåttet, den germanska, fria och gudomligt själfsvåldiga knitteln, hämtad från Hans Sachs’ otaliga alster, var en oerhörd nyhet, men när innehållet blir alltför brusande spränges också denna form och en prosa med korta pulsslag och flämtande lidelse träder i stället.
Det rent andliga innehållet har naturligtvis i de senare fattningarna vidgats ofantligt, alltefter som Goethes egen horisont blifvit fri och stor, men samtidigt har den enhetliga stämningen och stilen gått förlorad, och satiren, så välgörande i Wagners figur, Fausts vrångbild, och Mefistofeles’ gisslande, har bland annat skapat den romantiska valpurgisnatten med sina talrika anspelningar på dagens företeelser. Dessa och andra reflektioner förstummas dock snabbt nog vid tanken på hvad värket är, då först den senare gestaltningen gör Faust till en representant för mänskligheten och här ligger hemligheten till refvorna i värkets båda delar. Dikter af en sådan universell syftning som Faust kunna aldrig nå fram till en slutgiltig gestalt, ty så länge mänskligheten strider och sträfvar kan ingen svara på frågan hvart det hela till slut bär oss alla enligt Skaparens ord i prologen:
