då han ändrade sig och i stället antog den inbjudning, som skulle blifva ödesdiger för hela hans återstående lif: att besöka furstehuset i Weimar. Det var den 7 november 1775 som han inträffade i Weimar. Förlofningen med Lili upplöstes.
II.
Vistelsen, som skulle räcka ett par månader räckte
ett helt lif. Goethe blef oumbärlig som den unge
hertig Karl Augusts kamrat, men då han var äldre,
blef han så småningom hans ledare fram till
manlighet. Ty den rikt begåfvade furstesonen befann sig
i sin Sturm och Drang, och som en annan Karl den
tolfte roade han sig med vilda ridter och allehanda
galna upptåg. Goethe, ej helt och hållet obevandrad
på detta område, visade sig vara en värdig stallbroder
och det imponerade på omgifningen. Härigenom blef
det lättare för Goethe att långsamt bjuda stormen
spetsen och länka furstens uppmärksamhet på en regents
plikter. Goethe visade sig här som en glänsande
pedagog och han lyckades. Den enorma kraftutvecklingen
och erfarenheterna under de gångna åren hade
nämligen gjort honom till en man som kunde styra
andra. Och snart sattes han i tillfälle att visa hela
omfånget af sin styrande och administrativa begåfning,
då han 1776 utnämndes till “Geheimer Legationsrat“
och medlem af konseljen i trots af att en adlig minister