Spinoza, som här betydde detsamma som Shakespeare för det dramatiska idealet. Goethe ansluter sig således till Spinozas lära om den oändliga substansen, som är grunden till allting och som sådan kallad Gud. Men substansen hvilar ej ofvan tingen, utan är själfva lifvet och varandet i tingen. Gud är således intet personligt väsende utan inbegreppet af tingen. Det är en sådan åskådning som benämnes panteism, och det är Goethes känsla af att vara ett med naturen, som fört honom till Spinoza. På otaliga ställen återkommer denna allkänsla i hans diktning, men mest storslaget och djupsinnigt i den stora strofen i Faust, då Gretchen frågar honom efter hans tro, och i monologen i skogen:
Du, höge ande, gaf mig allt, ja allt,
Hvarom jag bad: ditt anlete i eld
Du vändt till mig, ej fåfängt, ty du gaf mig
Den härliga natur till kungarike,
Kraft till att fatta, kraft att njuta henne.
För den skaldiska fantasien blir naturligtvis substansen till ande och till allomfattaren, uppehållaren, hvarigenom det personliga onekligen strykes under, och Goethe skiljer sig från Spinoza just i häfdandet af individualiteten, liksom han en tid icke ville höra talas om att spinozism och ateism täckte hvarandra. Det går icke an att föreställa sig Goethe som en filosof i vedertagen betydelse. Hans tänkande var åskådning. Han filosoferade med hjärtat och panteism var hans religion. Den Kantska analysen af förståndet tilltalade honom därför ej alls i lika hög grad. Tvärtom
