32
tillspetsar sig hela hans åskådning vid en jämförelse med Kant till den grad, att vi här ha de två mest typiskt motsatta uttryck för konstnärens och filosofens världsåskådningar i modärn kultur, som öfver hufvud finnas. Goethe har formulerat sin sunda jordkänsla, i motsats till filosofens transcendentala tänkande, under ett samtal på den höga ålderdomen, hvilket må återgifvas oförvanskadt.
“Das Schlimme ist, dass alles Denken zum Denken nichts hilft; man muss von Natur richtig sein, so dass die guten Einfälle immer wie freie Kinder Gottes vor uns dastehen, und uns zurufen: da sind wir.“
Det finns en hel följd dylika “Sprüche in Prosa“ af Goethes hand, smulor från diktarbordet, utmärkande sig för en ofta mäktig och ovillkorligt bjudande vishet.
Det var för öfrigt Herder, som införde honom i Spinoza’s system, och bryggan ditöfver slogs väl äfven af Goethes redan nämnda öfvertygelse om det gudomligas inneboende i hvarje människobröst.
Det typiska för Goethes religiösa föreställningsvärld, så ofta vantolkad, ligger helt enkelt i hans förhärskande åskådning af personligheten formulerad i orden
Höchstes Glück der Erdenkinder
Sei nur die Persönlichkeit.
Det var honom naturligtvis omöjligt, allra minst inom detta centrala område af lifvet att tåla något band, något ingrepp af en yttre kyrka, då det personliga lifvet och den personliga gärningen var honom det väsentligaste. Han lefde i en tid, då den kristna kyrkan så småningom gjort allt för att aflägsna männi-
