34
Denn mit Göttern
Soll sich nicht messen
Irgend ein Mensch.
Och den underbara “Gesang der Geister über den Wassern“ (1779), diktad under en Schweizerresa, visar hur själen liksom vattenstrålen är underkastad ödets lagar. Dikten är i sin smältande kristallklang och i sin genomskinliga väfnad, där det sinnliga och osinnliga omärkligt glider förbi, ett af de mest förtjusande undervärken i all konst. Ett uttryck för Goethes sedliga åskådning och tillika för hans uppfattning af människans olikhet med naturen är äfven odet “Das Göttliche“ med de allbekanta inledningsorden
Edel sei der Mensch,
Hülfreich und gut!
Denn das allein
Unterscheidet ihn
Von allen Wesen,
Die wir kennen.
Men på tal om Goethes mänsklighet, bör det icke förglömmas, att den store mannen just i ett förhållande, hvars karaktär är ganska bestämmande för något af det finaste och ömtåligaste inom en man, sonens till sin moder, dock lät komma sig något till last. Han underlät nämligen en lång tid att besöka sin mor, äfven då han var i närheten af fädernestaden och det hade varit hans skyldighet att glädja sin moder med sin högt älskade person, i synnerhet som hon genom makens långvariga sjukdom hade en tung tid. En dylik omständighet kan förklaras af att själftukten som sagdt
